Meny
– Sverige behöver en nationell handlingsplan för att klara de alltmer bensköra 40-talisterna. Det skriver Alf Svensson, riksdagsledamot för Kristdemokraterna i en motion till riksdagen.
– Benskörhet är en av Sveriges vanligaste sjukdomar. Fler än 450 000 beräknas vara bensköra och har osteoporos. Svenska kvinnor anses ha de sköraste benen i världen. Ca 20 000 personer drabbas årligen av höftledsfrakturer. Av dessa dör ca 20 procent. Kostnaderna som kan relateras till första åretefter en fraktur beräknas till 4,6 miljarder kronor per år. Till detta kommer allt mänskligt lidande.
– Sverige bör, liksom Storbritannien gjort, lagstifta om obligatorisk utredning av fallolyckor hos äldre. Idag erbjuder inget landsting rutinmässigt bentäthetsmätning till personer i riskgruppen. Många patienter kommer till sjukvården med ett handledsbrott utan att personalen undersöker orsaken till benskörhet genom exempelvis en bentäthetsmätning, vilket med dagens teknologi är mycket enkel.
– Tänk tanken att en patient med stroke eller hjärtinfarkt skulle sändas hem från sjukhuset utan någon utredning och behandling. Det skulle bli en pyramidal skandal. Men det är vad ortopedklinikerna gör med olika frakturer, skriver Alf Svensson.
Svensson föreslår att en bentäthetsmätning bör ingå i den allmänna hälso- och sjukvården inkl en full hälsokontroll på alla kvinnor som genomgått klimakteriet.
Alf Svensson motion underbyggs av Olle Svensson, professor i ortopedi:
”Svensk osteoporosvård fungerar inte. – Vore detta hjärtsjukvård och återfall i hjärtinfarkt skulle det bli uppror, säger forskningsledaren Olle Svensson.
Återkommande frakturer hos en och samma patient är oerhört vanligt, visar ny forskning från Umeå.
Benskörhet, osteoporos, är en av våra mest utbredda och samtidigt mest underbehandlade folksjukdomar. Det konstaterade inte minst den SBU-rapport som kom 2003. Sannolikt varannan kvinna över 50 år kommer någon gång under livet att drabbas av en fraktur till följd av benskörhet.
Nu visar ny svensk forskning att problemet med underbehandling kan vara värre än man tidigare trott. Olle Svensson, professor och överläkare i ortopedi vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå, är nyss hemkommen från ett stort internationellt forskarmöte om benskörhet i USA. Där har han, tillsammans med sina kolleger, presenterat data som visar hur nästan 40 procent av alla benskörhetsrelaterade frakturer i norra Sverige är det han kallas för återfallsbrott, att samma person drabbas flera gånger.
Olle Svensson skräder inte orden när han kommenterar betydelsen av fyndet. I hans ögon är den svenska vården av bensköra patienter ett stort misslyckande. Att dessa patienter drabbas av en fraktur är illa nog. Men att så lite görs att de tillåts bryta sig igen är närmast en skandal, anser han.
– Frakturerna är en helt onödig invaliditet som kostar samhället miljarder varje år, säger Olle Svensson ilsket.
Exakt hur många miljarder det rör sig om har han och hans forskarteam också räknat ut. Slutnotan i den hälsoekonomiska utvärdering de publicerade i Osteoporosis International 2005, landade på 4,6 miljarder per år för sammanlagt 70 000 osteoporosrelaterade frakturer. Bara kostnaden för höftfrakturer är lika stor som kostnaden för alla övriga benbrott i samhället.
Resultaten som nu presenterats baserar sig på en genomgång av alla patienter över 50 år som mellan 1993 och 2004 sökt akutvård för en fraktur på Norrlands universitetssjukhus. Genomgången visar att 78 procent av alla frakturerna inträffat efter fall i samma nivå, till exempel att personen snubblat på mattan. Eftersom det rör sig om en belastning som skelettet normalt ska klara drar forskarna slutsatsen att dessa frakturer signalerar benskörhet. Vanligast var brott på underarmsbenet och höftbenet.
Resultaten visar också att det är hos en femtedel av patienterna, 20 procent, som 37 procent av frakturerna inträffar. Vanligast var att patienter som brutit sig en gång fick sin nästa fraktur i form av bruten höft. Allt detta är, enligt Olle Svensson, tecken på att vården, som den är organiserad i dag, inte har kapacitet att ta omhand bensköra patienter. Dels finns ingen särskild läkarspecialitet som har ansvaret. Ortopeder tar hand om frakturerna medan gynekologer, endokrinologer eller allmänläkare sköter läkemedelsbehandlingen. Dels, anser han, finns ingen länk mellan läkarvården och de insatser mot framför allt fallskador som är nödvändiga på kommunernas äldreboenden.
– Det här är patienter som, bokstavligt talat, trillar mellan två rullstolar. Varken landstingen eller kommunerna gör tillräckligt för att följa upp en benskörhetsrelaterad fraktur och försöka förhindra en ny, säger Olle Svensson och hänvisar till hur frågan hanteras i andra länder:
– I Storbritannien och Danmark är det lag på att följa upp den här typen av frakturer. Gjordes det i Sverige skulle vi, baserat på våra nya resultat, kunna minska antalet frakturer med 20 procent.
I ett försök att ta hand om uppföljningsproblematiken leder Olle Svensson just nu en rad insatser mot osteoporosrelaterade frakturer i Umeå med omnejd. Brottsförebyggande verksamhet, kallar Olle Svensson projektet lite skämtsamt. Liknande projekt finns bland annat på Södersjukhuset i Stockholm samt i Lund och Göteborg.
– Tanken är att bygga upp en frakturkedja, en obruten följd av vårdinsatser mellan slutenvård och primärvård, förklarar han.
En särskild osteoporossköterska är nyckeln i verksamheten. Han eller hon hjälper patienten att hålla kontakt med alla olika vårdgivare. Maskineriet rullar i gång redan på akuten när en person över 50 år kommer in med en misstänkt benskörhetsrelaterad fraktur. Patienten får fylla i ett särskilt formulär som utvärderar 10-årsrisken att drabbas av en ny fraktur. Vid behov görs också en bentäthetsmätning.
Fokus är att hela tiden att förebygga nya benbrott. För det är detta och inte själva benskörheten som är problemet, anser Olle Svensson.
– Osteoporos är ingen sjukdom. Det är frakturerna som är problemet. Gick inte benen sönder skulle det till och med vara en fördel att ha ett lätt skelett.
Forskare: Olle Svensson, Ulrica Bergström, Åsa Bläckberg, Ulf Björnstig.
Projekt: Fragilitetsfaktorernas epidemiologi
Finansiärer: Umeå universitet. Västerbottens läns landsting, Socialstyrelsen.
