Dagens förlossningar liknar psykisk tortyr och misshandel

Det är naturligt att föda barn. Med den etablerade synen blir det enkelt att nedprioritera allt som har med förlossningar att göra.Och resultatet är att vi i Sverige befinner oss i en skamlig och ovärdig nedförslöpa.

Av Britt-Marie Mattsson

Ibland låter det som om krisen i förlossningsvården bara är ett glesbygdsproblem. Det skulle i så fall vara ett tillräckligt stort bekymmer för att få politiskt ansvariga att reagera och agera. Men sanningen är att politiker även i större städer som Stockholm och Göteborg sedan lång tid tillbaka har sparat in på det mesta som har med kvinnors reproduktiva hälsa att göra. Hängiven förlossningspersonal, som vet vad som krävs, hamnar i kläm mellan en professionell syn och orimliga besparingskrav.

Att, som idag, tvinga gravida kvinnor att sväva i ovisshet om var de skall ”få” föda in i sista skedet av förlossningen – och ofta sedan de avvisats från flera resursförsvagade BB:n efter varandra – kan inte benämnas som något annat än psykisk tortyr. Att låta kvinnor gå orimligt länge över tiden är ett risktagande som inte bör accepteras. Att omföderskor, med skador från tidigare förlossningar, skall behöva böna och be om att ” beviljas” kejsarsnitt – och oftast avfärdas trots att de medicinska skälen för ett planerat snitt är otvetydiga – är ingenting annat än misshandel. Att nyförlösta mammor, som spruckit och sytts efter besvärliga förlossningar, sänds hem efter några timmar är häpnandsväckande.. Att en kvinna som till sist ”fått” kejsarsnitt tvingas åka hem efter ett drygt dygn – med katetern kvar dinglande mellan benen och med uppmaningen att köa in på gynakuten dagen därpå för att få den borttagen- är skandalöst. Och att knuffas ut efter ett knappt dygn efter en svår förlossning med två läkarintyg på receptet med en stor förpackning beroendeframkallande opiater – och med uppmaningen att hemma medicinera sig själv trots att tabletterna vid amning kan påverka den nyföddes andning – är inte bara snudd på tjänstefel utan ett allvarligt snedsteg som strider både mot yrkesetiken och väl beprövad erfarenhet.

Kvinnor håller inte längre tyst om vad de utsatts och utsätts för i förlossningsvården. Sociala medier svämmar över av hårresande berättelser om vanmakt och vanvård. Men rösterna klingar i stort sett ohörda. För om sjukvårdsansvariga politiker lyssnade är frågan – varför händer det då så lite och i de flesta fall ingenting alls?

Det är upprörande i sig att förlossningsskador ända fram till våra dagar inte dokumenterats och arkiverats, och senare digitaliserats, i nationellt tillgängliga register där verksamheter kan jämföras och utvärderas. I de fall som skador finns med i journalerna beskrivs de dessutom ofta som ”normala ” och uppföljning saknas över hur omfattande besvär skall hanteras.

Nyförlösta kvinnor förväntas tiga och lida. De få som till sist når hjälp, och tas på allvar, kommer ofta för sent för att besvären skall kunna åtgärdas och skuldbeläggs därmed för att de inte själva tagit sig fram i vårddjungeln. Det kan ha varit åratal av både fysiskt och psykiskt lidande som i värsta fall aldrig kan behandlas på det sätt som skulle kunnat varit möjligt i samband med förlossningen.

När jag skrev min bok Kvinnorna byggde välfärden” ( 2022) kom jag i kontakt med läkarna Gunilla Carlstedt och Annika Forssén som under åren 1991 – 1993 i sin studie ” Arbete för livet” djupintervjuat kvinnor som var födda 1909 – 1929. Avsikten med deras studie var från början att kartlägga kvinnors arbetsliv och de inkluderade barnafödande som arbete. Men ju längre intervjuerna pågick i livsloppsundersökningen , desto mer blev dessa läkare medvetna om den vanmakt, rädsla och förtvivlan i samband med graviditeter och förlossningar som förföljt många av kvinnorna ända upp i ålderdomen.” Normala ” förlossningar, som beskrivits som ” utan komplikationer”, var i realiteten skräckupplevelser med allvarliga trauman. Att vara en ”duktig” föderska, som inte klagade, var en del av hela förlossningsvården på den tiden.

Men jag påminde mig då plötsligt också om att smärtlindring vid förlossning inte ens var självklart för födande kvinnor på 1960-och 1970-talen. Kvinnorörelsen – med Grupp 8 i spetsen – demonstrerade för smärtlindring och för att bedövning skulle användas när skador i underlivet skulle sys.

Hur är det möjligt, frågade jag mig, att den kvinnokampen är som bortglömd och att unga kvinnor idag skall behöva ta upp samma kamp igen? Då fick åtminstone nyförlösta kvinnor stanna kvar en vecka på sjukhus i normalfallen och längre vid kejsarsnitt för att återhämta sig och för att det nyfödda barnen skulle kunna undersökas noggrant. Nu skickas mammor och barn hem efter endast några timmar. Helt utlämnade åt sig själva och med uppmaningen att ” höra av sig” till den vanliga vården om det skulle bli några komplikationer. En nyförlöst kvinna skall vara ” duktig” än idag. Förlossningar är ju normalt, eller hur? Alltså är det orimligt att ” gnälla”.

Tanken svindlar att andra medicinska ingrepp – med så omfattande påverkan på kroppen som en förlossning – skulle beskrivas som ingenting och med hemsändning efter några timmar utan sjukskrivning. Särskilt om det handlade om operationer där patienterna är män .

Och eftersom graviditet och förlossning inte kan inordnas under ”sjukdom” utan är ” normalt” är ”sjukskrivning” dessutom nästan alltid uteslutet . Om själva ordet ” sjuk” leder till debatt , varför inte kalla två veckor efter förlossningen för ” mammatid” med sjukpeng och helt inriktad på återhämtning innan föräldraledigheten tar vid ? De som har lyckan att inte påverkas nämnvärt av förlossningen är bara att gratulera, men ” mammatid” är också till för dem.

Det är dags för Sverige – som länge talat om välfärdsfrågor som centrala – att helt omvärdera synen på förlossningar. De skall hanteras som dramatiska och omvälvande, både fysiskt och psykiskt och med stor respekt för den födande kvinnan. Den gamla ramsan om att ”kvinnor alltid har fött barn” får inte vara skäl för att de skall misshandlas.

BRITT-MARIE MATTSSON