Meny
Smakpatrullen – Alexandra Charles, Lotta Lewenhaupt, Magdalena Ribbing – ägnar sig denna gång åt en alldeles ny bok som dessutom blivit en utställning på Hallwylska museet, och som en av patrullmedlemmarna har åstadkommit.
Historien om en världskänd kjol och dess skapare berättad av en av Sveriges mest kända modejournalister. Så kan boken om Ripsa beskrivas.
Eller lika gärna en annan beskrivning: ett egentligen omöjligt projekt utfört av en äldre kvinna genomsyrad av aningslös energi, vars historia förmedlas av en några decennier yngre kvinna, fylld av desto mer medveten energi.
Oavsett begrepp är boken Den glömda kjolen: Ebba von Eckermann Textilier 1950–1980 (bokförlaget Signum 2011) av Lotta Lewenhaupt ett högst tilltalande bevis på att tillräckligt med energi övervinner allt. Centrum i historien är Ebba von Eckermann, född grevinna von Schwerin vilket faktiskt spelar roll i det här sammanhanget. Hennes man var barnbarnsbarn till Wilhelmina von Hallwyl, hon med det underbara palatset, numera museum, på Hamngatan i Stockholm. Men det fanns inga såar av pengar utan som ung och nygift och utan egen förmögenhet ville Ebba von Eckermann bidra till både det egna hushållet och bygdens försörjning.
Så småningom utvecklades väveriet i Ripsa, det blev företaget Ebba von Eckermann Textilier och historien om hur det gick till är spännande som en deckare, eller kanske snarare som en brittisk 1800-talsroman, späckad med oväntade detaljer, kända namn och så denna oförvägna, eleganta fru von Eckermann som på sin fars inrådan använde sin födelsetitel, grevinna, som reklam i USA. Och det hjälpte!
Lotta Lewenhaupt berättar om bokens tillkomst. Hon och Ebba von Eckermann fick kontakt för fyra år sedan; Ebba hade oändliga mängder papper och anteckningar och bilder och minnen och ville att allt detta skulle tas tillvara. Lotta antog utmaningen. Hon fick stora buntar med dokument och började läsa, van reporter, redaktör och författare som hon är. Ganska snart såg hon vilken fin historia som fanns i den väldiga högen med välsorterade papper:
– Det som fick mig att nappa på detta projekt var det förvånande i en grevinna som bokstavligen knackade dörr för att sälja sina egenuppfunna produkter, först plädar och sedan kjolar, uppkallade efter den by där hon bodde. Och det blev en lång smal, snårig stig i brant uppförsbacke. En åldrad dam, sammanhangen inte alltid glasklara. En stor vilja att berätta allt lyckat och vackert samtidigt med hennes generations motvilja att redovisa de misslyckanden som ändå inträffade. Svag ekonomi och brist på pengar talar man inte om i hennes värld – men det måste man göra i nutid. Till sist förmådde jag Ebba att berätta verkligheten, nu är den som den var, utan förgyllning.
Detta märks i boken som är lätt och underhållande att läsa. Ripsas textilier blev en stor succé i USA, och i Sverige var det på 1950-60- och 70-talen synnerligen populärt hos den övre borgerlighetens kvinnor att ha en Ripsakjol, handvävd i vackert mönster och monterad mot en linning i sammetsresår, bekväm för den slanka Ebba von Eckermann och en del andra, men fasligt åtknipande för oss utan utpräglad midja. Värdinnekjol kallades enligt amerikanskt mönster den långa varianten, och den var eftertraktad, men den knälånga såg man oftast på mindre formella bjudningar, gärna med en sidenskjortblus i någon av kjolfärgerna, eller en silkejumper.
Men det är inte bara enkelt att ha en god idé och ett stort material och omsätta detta i en bok. Vem ska betala alla kostnader? Vem vill trycka en bok som inte är beställd av ett förlag? Hur ska bildfrågan lösas? Och så vidare. Detta är vad Lotta Lewenhaupt menar med den smala, snåriga stigen brant uppför; hon har kämpat och slitit med bokens tillblivelse, med resurser eller snarare brist på sådana, med organiserande av allt material, med tät e-postkonversation med den ständigt lika entusiastiska Ebba von Eckermann, med research och kontroll av fakta, med läsande av annat som hör till tiden – ja, med allt sådant som man helt enkelt måste göra för att skriva en dokumentär, rik och korrekt skildring. Det blev bidrag från olika stiftelser, mängder av korrespondens, massor av telefonsamtal, en del besvikelser men också positiva reaktioner.
Lotta Lewenhaupt suckar lite vid tanken på allt slit men det är nästintill en glad suck: det myckna arbetet gav resultat och hon är lika nöjd som boken huvudperson, den eleganta Ebba von Eckermann.
Och hon i sin tur har också jobbat hårt för att få sitt livsverk dokumenterat; hon har utöver alla papper kämpat för att minnas detaljer, berätta sådant som måste fram, förklara, gräva långt bort i hågkomsternas mylla.
Även om man inte vet vad en Ripsakjol är – eller var – och även om man varken hört talas om Ebba von Eckermann, Märthaskolan eller annat som hänger ihop har man glädje av den livfulla skildringen av en ung kvinnas oreflekterade kärlek till vackra material, färger och former, och hennes egentligen vettlösa projekt att sälja sina kläder och plädar här och i USA. Att det inte gick så bra när succén var ett faktum men ekonomin inte klarade alla beställningar och leveranser, det är en annan sak.
Boken ”Den glömda kjolen” kom ut på Signum förlag i september i år, utställningen som bygger på boken heter ”Vävda modedrömmar” och pågår på Hallwylska museet från 14 oktober 2011 till 8 januari 2012. De är beviset på att en tanke kan genomföras till ett önskat resultat – bara man har tillräckligt med energi och en vilja som försätter berg!
Och så har 1,6 & 2,6-medlemmarna en särskild förmån: vid uppvisande av medlemskort är entrén rabatterad till 45 kr för denna roliga utställning! Passa på!
