Meny
I somras läste jag Sofia Erikssons kolumn i Stockholmstidningen Metro. Jag vill gärna dela med mig av den läsupplevelsen, om än i förkortat skick.
”Nu är jag så arg att det till slut stelnat i ilska. Och jag är nog mest besviken över att jag blivit besviken!”
För åtta månader sedan blev jag sjuk. Inget dödligt, men ändå något som krympte ihop mitt välmående till nästan ingenting. Mitt annars friska och vältränade jag försvann. En flukt i kalendern: 16 läkarbesök, 1 akutintag , 1 tunntarmsröntgen, 1 kolonröntgen, 4 rektoskopier, och en handfull kirurgsnitt där man inte vill ha dem. Därtill ständiga febertoppar och djävulskt ont. Undersökningarna var inte roliga – men ändå okej, de var nödvändiga. Jag har varit full av förståelse. Jag har lett mot alla ansikten som skurit och grävt i mitt inre. Klämkäckt har jag klätt förnedring i humor. Jag log rart fastän jag fastat och laxerat i ett dygn för att sedan få höra ”ojdå, har ingen talat om för dig att magnetkameran är trasig?”
Jag log till och med när jag allra först blev helt feldiagnostiserad. Varje månad har jag blundat för mina sjukavdrag. Snällt drog jag om min sjukdomshistoria när journalen kommit bort.
Allt var liksom okej eftersom jag såg hur sönderstressade vitrockarna var och för att jag såg ett slut på historien – en operation. En avslutning! En retur till mitt gamla jag.
Men nu är det inte okej längre.
Jag har väntat på den där operationen många månader. En remiss har gått iväg. Alla förberedande undersökningar är gjorda. Till slut fick jag ett datum.
I juni – OK ingen midsommar, men det blir gjort.
Då beslutas det att enheten där jag ska opereras ska läggas ner. Då försvinner den enda läkare jag har förtroende för. Jag kastas tillbaka i remissrullor och väntelistor, helt plötsligt är min väntetid förlängd med många månader. Men ingen talar om det för mig – jag får själv härja mig genom telefonköerna för att få besked.
Jag kanske är dum i huvudet, men jag visste inte att det fanns något som heter högkostnadskort. Jag har aldrig förstått att man efter en halvtimmes väntan på ett inbokat läkarbesök har rätt att få tillbaka sin patientavgift. Jag har aldrig vetat att man ska dubbelkolla att läkaren kan det han utger sig för att kunna.
Vill jag att ni ska tycka synd om mig? Nej, jag är ung, stark och jag kan prata för mig. Jag kan leva med att inte kunna äta, sova eller träna normalt i ett halvår till.
Men vad händer med dem som är svagare än jag? Hur är det med alla som inte orkar törs eller inte förstår? Hur många tusenlappar får de betala i onödan för att de inte vet bättre? Vem slåss för deras sak när de själva inte kan? Hur sjutton har ni det egentligen?
