Länkarna ovan leder bort från vår webbplats och öppnas i ett nytt fönster.
Länkarna ovan leder bort från vår webbplats och öppnas i ett nytt fönster.
Möt 1,6 miljonerklubbens grundare som gick från nattklubbsdrottning till frontfigur i kampen för kvinnors hälsa och livskvalité.
Kofi Annan betonade i samband med att FN utsåg 2001 till The International Year of Older Persons att ett ”åldersneutralt” samhälle betraktar de äldre medborgarna som samskapare och som förmånstagare i en positiv samhällsutveckling, samt att de hedras i sitt naturliga ledarskap och i sina många olika konsultativa roller.
I denna vision eftersträvar man kontinuerligt att finna en balans mellan att lägga till rätta för människans livslånga utvecklingspotent ial och de hjälpinsatser som många äldre ofta har behov av i sin vardag.
När det gäller åldrandet präglas dock vårt nuvarande samhälle av ett vanemässigt eländesperspektiv. Eftersom produktion, konsumtion och tillväxt betraktas som de allra viktigaste av de bärande pelarna under vår gemensamma samhällsbyggnad, så blir det naturligtvis svårt att både se och förstå åldrandets värde och fördelar och hitta en djupare motivation att driva igenom förbättringar på alla plan för de äldsta.
Det är nu hög tid att vi börjar fråga oss själva: ska verkligen dessa gamla underliggande attityder till åldrandet få vara framtidens byggstenar i samhället?
Det finns emellertid enstaka ljusglimtar längs vandringen på ålderdomens dunkla stig. Lars Tornstam, professor i gerontologi, har sedan början av 1990-talet bedrivit paradigmsprängande forskning inom området. Genom att främst ha lyssnat till ett stort antal äldres egna upplevelser har han funnit vetenskapligt stöd för att åldrandet också kan medföra en på många sätt omdanande personlig utveckling för individen som upplevs positiv och ger en ökad livstillfredsställelse.
Tornstams forskning har utmynnat i en positiv åldrandeteori som fått benämningen gerotranscendens. Den beskriver generellt en uppdelning av det mänskliga livet i en första, mer materialistiskt fokuserad halva och en andra, mer själsligt fokuserad halva som skapar bättre möjligheter för personlig utveckling. När individen gradvis släpper taget om det mer materialistiskt och rationellt fokuserade synsättet så kan flera inre förändringar inträda som tycks ge individen nya perspektiv på sig själv, sin omgivning och livet i stort.
En ljusglimt i samma anda är Hudiksvalls Kommun i Hälsingland som vi för någon månad sedan kunde läsa om i SvD. I ett samverkansprojekt försöker man förbättra kommunens utbud och lägga till rätta olika funktioner som kan tänkas gynna ett positivt åldrande. Exempelvis satsar man på nya livsprocessfokuserade initiativ som Livsutvecklingsgrupper för äldre som utgår från gerotranscendensteorin.
Eftersom eländesperspektivet tros skapa negativa effekter på såväl individuell som strukturell nivå, så finns hoppet om att en sådan nysatsning med tiden kan medföra en friskare, äldre population och med detta lägre sjukvårds- och omsorgskostnader.
Vi ser det därför som mycket välkommet med fler sådana exempel på implementerad ny sociologisk forskning som får illustrera nya perspektiv på åldrandet. Här tas utgångspunkt i det mänskliga livet som en växtprocess snarare än en rent produktions- och prestationsfokuserad företeelse. För visst handlar egentligen allt om vilket perspektiv vi väljer? Inom sociologin är forskarna generellt överens om att vårt samhälle är en social konstruktion. Det innebär att vårt generella tänkande lägger grunden för vårt samhällsbyggande, vilket i sin tur lägger grunden för vår varseblivning och i förlängningen vår gemensamma upplevelse av samhället. Den naturliga frågan blir då: Vilka perspektiv på livet och människan önskar vi ha som värdegrund för det fortsatta byggandet av våra samhällssystem inom äldreområdet? För oss som ännu inte nått den fjärde åldern, hur vill vi att samhället skall vara organiserat när vi når dit?
Vi vill inte längre behålla den generellt negativa och dystra synen som råder och som vanemässigt varit rådande i hundratals och kanske tusentals år. Ättestupan, det branta stup som åldringar under nordisk forntid kastades utför när man inte längre kunde försörja sig betraktas i dag som en seglivad myt. Men hörs inte ett litet eko från forna tider då vi ser att de äldsta individerna i dagens samhälle ofta betraktas och bemöts som föredettingar? Ingen normal medborgare vill bli betraktad som förbrukad eller till besvär. Knappast heller definierad som en statlig utgift i behov av kostnadseffektiv förvaring!
Det råder ingen tvekan om vi idag har de kunskaper och resurser som krävs för att gå på djupet i frågan och tillsammans skapa en ny värdegrund som liknar det samhälle som Kofi Annan beskriver i artikelns inledning.
Ett samhälle där äldres unika perspektiv och kompetens tas tillvara, där de äldre har centrala samhällsroller och där de betraktas som resursstarka individer med viktig livsvisdom.
Jannie Pevik Fasth
