Meny
EVA-studien är en vetenskaplig studie för att undersöka om snedklipp minskar andelen sfinkterskador vid sugklockeförlossning hos förstföderskor. Studien ska också visa hur snedklipp eller bristning påverkar symtom från underlivet och funktion i bäckenbotten på kort och lång sikt. Studien startade på Danderyds Sjukhus den 30 juni 2017 och i Falun den 21 april 2018 samt i dagarna på Helsingborgs lasarett. Alla förlossningskliniker i Sverige är inbjudna att delta i studien, som är finansierad av Vetenskapsrådet.
Bakgrund
Sedan ett par år pågår ett intensivt arbete med att minska andelen kvinnor som drabbas av underlivsskador vid förlossning, både inom sjukvården och genom politiska åtgärder. Ett viktigt styrmått är andelen kvinnor som får en sk sfinkterskada vid förlossningen.
Sfinkterskada
Oftast mäts och jämförs risken för förlossningsskada med andelen kvinnor som får en skada på ändtarmens ringmuskel (sk sfinkterskada eller grad 3- eller 4-bristning). Detta drabbar 6-7% av förstföderskor som föder vaginalt i Sverige. Sfinkterskada vid förlossning är den viktigaste orsaken till analinkontinens hos kvinnor, vilket förstås försämrar livskvaliteten. Medias rapportering om underlivsproblem efter vaginal förlossning ökar kvinnors rädsla och allt fler kvinnor önskar kejsarsnitt, vilket är resurskrävande och patientosäkert på sikt. Endast en liten andel (ca 10%) av de som drabbas av sfinkterskada får bestående besvär med inkontinens, även om det kan vara jobbigt en tid efter förlossningen.
Störst risk att drabbas av sfinkterskada har de som föder med hjälp av sugklocka/tång. Kvinnor som har fött barn tidigare har lägst risk. Registerstudier från Finland och Nederländerna har det senaste decienniet visat att långt färre kvinnor fick en sfinkterskada om man hade lagt snedklipp vid huvudets framfödande vid sugklocke- eller tångförlossning. I många länder används klipp rutinmässigt vid alla typer av förlossning hos förstföderskor. I Medicinska Födelseregistret har man inte kunnat se att klipp skyddar mot sfinkterskada. Användning av klipp vid förlossning är därför mycket sparsam i Sverige. Endast 5% får ett klipp och det läggs oftast för att påskynda framfödandet för att barnet är ansträngt. Eftersom vi har så få klipp har vi i Sverige en optimal miljö att undersöka frågan om rutinmässigt snedklipp eller rutinmässigt inget klipp är bäst för att skydda ändtarmens ringmuskel.
Vad är sugklocka och hur går det till?
En sugklocka är ett hjälpmedel i plast eller metall som fästs på bebisens hjässa för att hjälpa det ut i slutet av förlossningen. Att använda sugklocka vid förlossning kan vara livräddande för barnet och det mest skonsamma för mamman i slutskedet av förlossningen. Sugklocka används när barnet behöver komma ut snabbt om det är mycket ansträngt och utsatt för syrebrist, om värkarna är för svaga eller om mamman förlorat orken att krysta på slutet. Knappt 1 av 10 kvinnor som föder sitt första barn behöver få hjälp med sugklocka vid förlossningen.
Läkaren hjälper kvinnan att föda genom att dra i sugklockan samtidigt med värkarna och kvinnans krystning. Barnmorskan och undersköterskan assisterar vid förlossningen.
Varför görs inte kejsarsnitt istället?
Alternativet till sugklocka kan vara akut kejsarsnitt eller tång. Riskerna med kejsarsnitt är flerfaldigt ökade när operationen görs i förlossningens slutskede. Dels tar det längre tid och är svårare att få ut barnet. Dels ökar risken för skador på mammans livmodertapp och urinblåsa, vilket kan påverka möjligheten att få barn i framtiden. Risken för att förlora mycket blod ökar också. Tång används sparsamt i Sverige eftersom det är mer komplicerat att lära sig och ger större risk för skador på mammans underliv.
Forskningsprojektet – klipp
Forskningsprojektet EVA-studien är en sk prospektiv randomiserad kontrollerad studie av snedklipp (lateral episiotomi) vid sugklockeförlossning hos förstföderskor. Kvinnor som väntar sitt första barn i huvudbjudning och som har passerat 34 fullgångna veckor och som har givit samtycke, kan delta. De kommer att, om det blir aktuellt med sugklockeförlossning, lottas till snedklipp eller inget klipp i samband med huvudets framfödande. En kvinna som har lottats till inget klipp kan eventuellt brista av sig själv i olika grad. En kvinna som har lottats till snedklipp får lokalbedövning och ett snedklipp utfört av läkaren som lägger sugklockan eller den assisterande barnmorskan. Alla kvinnor får bäckenbottenbedövning och perinealskydd, dvs barnmorskan och läkaren håller emot och guidar kvinnan under framfödandet för att minimera bristning. Alla klipp och bristningar undersöks noga och sys av läkare eller barnmorska efteråt. I första hand ska vi undersöka förekomst av sfinkterskada i respektive grupp. För att med statistisk säkerhet kunna påvisa en halvering (från 12,2% till 6,1%) av andelen kvinnor som får en sfinkterskada behövs 350 kvinnor i vardera gruppen, dvs totalt 700 kvinnor. För att påvisa en mindre skillnad behövs fler kvinnor. I studien är det planerat att upp till 1400 kvinnor totalt ska delta, men vi kommer att göra interimsanalyser efter 350 och efter 700 inkluderade kvinnor.
Sammantaget kan vi sedan redovisa vad som är bäst för kvinnan och barnet på kort och lång sikt vid sugklockeförlossning. Ett klipp eller att kanske spricka av sig själv?
Huvudansvarig forskare: Sophia Brismar Wendel, överläkare, med dr
Medverkande forskare på Danderyds Sjukhus: Docent Helena Kopp Kallner,
(Magdalena om du behöver utrymme tag bort det här stycket ”Hur går det sen”. Vi spar originaltexten och skriver i tidningen att ”Den här texten är kortad, originaltexten finns på vår hemsida”, litet i slutet bara.)
Hur går det sen?
Vi ska också titta på hur det går för barnet och för kvinnan på kort och lång sikt. Hos barnet kontrolleras Apgar poäng, navelsträngs-pH och eventuella komplikationer. Hos kvinnan på kort sikt undersöker vi förekomst av grad 2-bristning, blödningsmängd, vårdtid, förlossningsupplevelse och smärta i underlivet efteråt. Uppgifterna tas ur Graviditetsregistret eller journalen. Efter två månader och efter ett år undersöks samlivets funktion samt inkontinens- och framfallssymtom genom enkäter. Kvinnorna som är med i studien i Stockholm får också ett återbesök till Bäckenbottencentrum Karolinska, där en expert bedömer bäckenbottens muskulatur med 2D och 3D ultraljud, gynekologisk undersökning och frågeformulär. Ytterligare en uppföljning ska göras efter 5 år, då symtom undersöks igen med enkäter, men även förlossningssätt i en eventuell ny graviditet, liksom förekomst av sfinkterskada och klipp vid en ny förlossning.
Sammantaget kan vi sedan redovisa vad som är bäst för kvinnan och barnet på kort och lång sikt vid sugklockeförlossning. Ett klipp eller att kanske spricka av sig själv?
Huvudansvarig forskare: Sophia Brismar Wendel, överläkare, med dr
Medverkande forskare på Danderyds Sjukhus: Docent Helena Kopp Kallner, doktoranderna Sandra Bergendahl och Victoria Ankarcrona. Från Bäckenbottencentrum: Docent Gunilla Tegerstedt, doktoranderna Emilia Rotstein och Sofie Karlström. Från Falun: Susanne Hesselman, överläkare, med dr. Från Helsingborg: Åsa Leijonhufvud, överläkare, med dr.
Sophia Brismar Wendel
