Meny
Igår träffade jag lilla Ester. Hon är alldeles ny här på jorden. Hon är döpt bara för någon vecka sedan. Ester har de blåaste av ögon. När jag tittar på henne, när hennes blick fångar min får hon något förtjust över hela minspelet. Ansiktet lyster upp. Hon riktigt charmar med hela mimiken. Lilla Ester log, stort, och böjde huvudet bakåt i lyckligt välbehag. Ögonen glittrade.
Ester var sedd.
Inom varje människa finns detta grundläggande behov. Jag undrar då och då varför vi har så svårt att vara generösa mot varandra. Visa uppmuntran och ge bekräftelse. Slösa på beröm och skänka uppskattning. Ge en lätt kyss på kind och ett leende på vägen. Ett famntag till tröst eller en hand vid oro. Varför rullar vi inte ut röda mattan för varandra?
Härom kvällen tittade jag på Oscarsgalan. Det skimrade och gnistrade. Jag blev faktiskt fullständigt begeistrad, hänförd, förtjust. Det var inte de spektakulära klänningarna, en decolleté kreation, de extravaganta skorna, väskorna eller smycken från kända modehus som fick mitt hjärta att ticka. Konstigt nog så är det knappt jag minns namnen på regissörerna och skådespelarna. Bästa biroll, ljussättning, musik och klipp. Men det finns en attityd jag minns.
Det finns två saker jag kommer att bära med mig från årets Oscarsgala.
Med sprucken röst och tårfyllda ögon öppnades nardusflaskan. Det uttalades tacksamhet över att ha fått arbeta tillsammans, beröm över den andres skicklighet. Tacksamhet att ha fått lära sig av den andre. Det gavs ord åt vad en annans person betytt. Vilken glädje, tålamod, förståelse och kraft de delat med varandra. Så befriande att inte hålla igen på berömmet. Vi gör det så ofta. Skryt luktar illa tror vi och så är det alldeles stumt i fikarummen. Inte en enda uppmuntran i sikte.
Varför kan vi inte tillåta varje människa att triumfera?
Att uppmärksamma varandra, stärka, pigga upp och stimulera utan egentlig orsak. Vi kan glädja en annan med våra ord. Vi kan ge bränsle till inspiration. Ord som en sporre. Många gånger tiger vi som mulåsnor och det är först då personen inte längre finns i livet vi mumlar fram vårt tack. Vi inser att vi borde ha delat de här orden med varandra medan vi hade chans och en möjlighet. Jag tror aldrig att vi ångrar att vi gett en annan människa beröm. Att vi sagt de glädjande och de upplyftande orden. Jag tror aldrig någonsin att vi behöver ångra att vi varit öppna och vidsynta då det gällt en annan människas sätt och val av liv.
Alla behöver få känna lyckan över att vara sedd. Alla borde ha rätt till bekräftelse och beröm. Det vandrar omkring många fullvuxna människor med ett otillfredsställt barns behov inom sig. En ensamhet och en tomhet och en gnagande känsla av att aldrig riktigt duga. Aldrig riktigt räcka till. Många går genom livet med sitt självförtroende i ett sprucket kärl och självkänslan som en skärva. Men det finns en sak vi kan göra för och med varandra. Rulla ut den röda mattan. Se med kärleksfulla ögon. Se med förståelse och barmhärtighet. Se med ömhet och förlåtelse också på oss själva. Lilla Ester lyser av välbehag när hon är sedd. Genom en blick vet hon att hon är trygg, älskad och sedd. När vi blir varse om lyckan över att vara sedd och växtkraften i de berömmande orden föds en insikt att ett jag behöver ett du. Vi kan lätta på tungans band och faktiskt säga hur mycket vi värdesätter varandra. Hur mycket vår vänskap betyder och hur viktig vår kollegiala kontakt är. Vi kan tränga förbi år av tystnad inom släkten och ge liv till relationerna.
Säga ord så att den andres ögon börjar tindra och kinderna blossa. Så att munnen ler och kroppen mår bra. Säga ord så att stegen blir lätta och bördan mindre. Ofta håller vi igen på sockret. Det tycker jag är synd. Jag tror att alla behöver få en Oscar.
Inger Lohmander
Förutom präst i Svenska Kyrkan är Inger vår illustratör. Du har säkert sett hennes fina damer på vår hemsida.
