Meny
Vid smärta eller värk i kroppen söker man någon som kan hjälpa – man söker sig till sjukvården för att bli frisk. Ibland är det lättdiagnostiserat, ibland svårare.
Vanligt är exempelvis nackbesvär, ländryggssmärta eller ett knä som krånglar. Standardrutin är att röntgenbilder tas, patienten kommer på återbesök för diagnos, sedan utfärdas sjukgymnastik och/eller medicin. Emellanåt remitteras patienten till expertis. Ibland ger dock röntgenbilderna ingen vägledning eller så hjälper inte sjukgymnastik/mediciner. Vad händer då? Tyvärr oftast ingenting …
De flesta som drabbas av svåridentifierad smärta är kvinnor som ofta internaliserar psykisk ohälsa (till exempel stress, vantrivsel på arbetet eller sorg) vilket ger en obestämbar ”värk”. Män får oftare hjärtproblem, magsår eller liknande, vilket är mer lättdiagnostiserat. Över hälften av alla vuxna kvinnor har ont i kroppen kortare eller längre perioder av sitt liv. Vid särskilt svår smärta finns så kallade ”smärtkliniker” vilka är begränsade till antalet. Den stora massan kvalificerar sig dock inte dit. Personligen har jag mött otaliga kvinnor i alla åldrar, från alla samhällsklasser vilka förenas i samma smärtsymptom. Särskilt utsatta är invandrade kvinnor från krigshärjade zoner, som ofta har svår oidentifierad kroppssmärta.
Försäkringskassans kvalificeringssystem för subventionerad vård, är relativt fyrkantigt utformat, läkarintyget har sex punkter där läkaren skall intyga vilka göromål kvinnan inte klarar, men borde ha en mer nyanserad syn på långvarig kroppssmärta. Givetvis skall inte allt godkännas utan rejäl prövning, jag bara konstaterar att vi behöver starta en bredare diskussion av vårdsystemet utifrån andra perspektiv än de för tillfället och genom historien rådande.
Ett annat exempel på en kvinnodominerad åkomma är osteoporos (benskörhet). Flera län i Sverige har dock inte ens mätutrustning att mäta benskörhet. Den så kallade vårdgarantin varierar väsentligt mellan olika landsdelar. Osteoporos och dess diagnostisering är dessutom borttagna från vårdgarantin trots att över hälften av alla kvinnor drabbas. Detta kostar samhället uppåt 30 miljarder kronor per år för olika former av frakturer (till exempel hand- och höftbrott). Övriga Europa har samtidigt ett mycket mer utvecklat sjukvårdssystem inom området. Varför inte i Sverige?
Jag önskar att vi kunde ta kvinnodominerade åkommor, såsom oidentifierad kroppssmärta och osteoporos på ett större allvar genom att införa osteoporos i vårdgarantin och ge kiropraktorer, naprapater och medicinsk massage en plats bland de skattesubventionerade insatserna, då dessa metoder väl motverkar svåridentifierad kroppsmärta.
De alternativa behandlingsmetoderna (privat benskörhetsmätning/naprapat/kiropraktik/massage) är dock idag endast åtkomliga för de bättre bemedlade, vilket utestänger stora grupper från smärtlindring. Någon kanske hävdar att subventionera dessa skulle kosta samhället alltför mycket, men då skall det ställas mot existerande kostnader i form av återkommande sjukskrivningar och ständiga återbesök i den traditionella sjukvården.
Kan det vara så att dagens vård påverkas av att dessa åkommor är kvinnodominerade där en underliggande syn på kvinnan påverkar när ekonomiska och systematiska satsningar på svensk sjukvård beslutas? Den traditionella strukturen räcker långt, men jag hävdar att det trots allt finns ett kvinnoinriktat utvecklingsområde här. Kvinnor, som kraftfull grupp i samhället, har ett arbete att utföra. Vi borde kunna påverka Sveriges framtida sjukvård där gränssnittet mellan psykologi och fysik blir mer flexibelt och därmed öppna upp för en mer tillmötesgående vård med fler behandlingsalternativ utan privatekonomiska barriärer. Inte minst för att kvinnor skall slippa att bli ifrågasatta för sin högst påtagliga värk som konkret försämrar livskvaliteten för dem själva och sina närstående. Det är dags att vi gör något åt saken, inte sant?! säger Marjut Sohlman Carlström, överläkare.
Bildtext: Marjut Sohlman Carlström. Ortoped, överläkare och vd Ortho Human AB.
