Meny
Vissa människor väljer att leva ensamma för att slippa bli svikna. De vågar inte älska de möjliga partners som vill dela sitt liv med dem. Andra kan engagera sig hängivet i personer som håller dem på armlängds avstånd, som inte ger dem någon framförhållning och som inte visar något intresse för en fast gemenskap.
Den tyske psykoanalytikern Wolfgang Schmidbauer har studerat fenomenet i sin bok ”Rädsla för Närhet”. Han menar att närhetsrädsla även finns i fasta parrelationer och kan yttra sig genom att den ena eller båda parterna ständigt bedrar den andra. Enligt honom fungerar otroheten som en slags gardering mot sårbarhet och smärtan det innebär att bli övergiven.
För alla dem som lider av närhetsfobi är hotet att bli alltför känslomässigt beroende, liksom tanken på att bli övergiven, så skrämmande att de hellre avstår från att odla en enda, nära relation. Tillfälliga förbindelser blir en möjlig flyktväg.
Psykoterapeut Ulla Wiggen möter varje dag människor som lider av närhetsrädsla.
– Bekräftelsen de upplever i de tillfälliga förbindelserna ger också lindring mot sorgen som orsakas av att inte våga ge och ta emot kärlek. Men ytligheten och avsaknaden av intimitet bygger också upp känslan av tomhet. Det i sin tur trappar upp behovet av att söka ny bekräftelse, och så sluts den onda cirkeln, säger hon.
Människors förmåga att visa omsorg och empati mot en partner – utan att tappa bort egna behov – bygger på ett gott självförtroende. Det utvecklas i samspelet med föräldrarna under uppväxten och hänger ihop med hur de kunnat möta barnets känslomässiga behov. Men också med hur relationen mellan föräldrarna har sett ut.
– Föräldrar som kan samarbeta i omvårdnaden av barnen försöker inte alliera sig med dem mot sin partner, säger hon.
Hennes erfarenhet är att både män och kvinnor som har problem med närhet och intimitet ofta har avvisats – eller knutits för hårt – till sin mamma.
– Det hela förvärras om även pappan dragit sig undan känslomässigt och varit frånvarande. Pojkar kan då uppleva ett övermäktigt ansvar för sina mammors välbefinnande. Något som återkommer i förhållande till de partners han blir allvarligt involverad med senare i livet. Intresset för att fördjupa förhållandet överskuggas snabbt av att närheten känns kravfylld och betungande.
– För männen är det lätt att ta efter sin pappa; att fjärma sig från kvinnan och de övermäktiga kraven de förknippar henne med, genom övertid på jobbet, alkohol, otrohet eller något annat, säger hon.
En undersökning gjord av RFSU visar att många män som flyr från närhet lever i, vad som framstår som, fungerande relationer. De beskriver ofta sina fruar och sambos med stor respekt, nästan beundran. De uttrycker ett oerhört stort behov av närhet, men samtidigt en rädsla för den, och för att bli övergivna. De tvivlar på att de kan bli älskade som hela män.
Enligt Ulla Wiggen kan kvinnor som får problem med närhet ha samma bakgrund som männen, men svårigheterna kommer till uttryck på annat sätt. De som lever i en relation ställer ofta upp utifrån förväntningar som aldrig infrias. Något som leder till besvikelse, bitterhet och sexuellt tillbakadragande.
Gemensamt för närhetsrädda kvinnor och män är att deras förhoppningar gentemot partnern ofta liknar ett barns behov av kärlek och bekräftelse från sina föräldrar. Beteendet framkallar just det som de är mest rädda för, nämligen att bli övergivna. Den som ständigt söker bekräftelse på att de duger och är värda att älskas använder andra människor för att hålla undan sin inre tomhet och förtvivlan.
– De här känslorna växer sig bara starkare om man struntar i att ta till sig och bearbeta dem. Märker man att samma problem upprepar sig eller förvärras är det klokt att söka professionell hjälp i form av psykoterapi.
Man har mycket att vinna men knappast något att förlora, konstaterar Ulla Wiggen.
Kristin Rydberg, en längre version publ. i Expressen 2004
