Meny
Omkring 100 000 svenskar, de flesta över 65 år, har diagnosen hjärtsvikt. Men det finns ett stort mörkertal. Hur stort det är vet vi inte, men mycket talar för att det är fler kvinnor än män som har en odiagnostiserad hjärtsvikt – ett livsfarligt tillstånd.
I en studie som släpptes 2009 konstaterades att kvinnor fick sämre hjärtsviktvård än män och att de oftare fick fel diagnos. I spåren följde en livlig debatt och i stort sett alla var överens om att dessa skillnader var oacceptabla. Nu, sju år senare, borde väl detta ha rättats till? I fjol kom Socialstyrelsen med nya, bra riktlinjer för behandling av hjärtsvikt och eftersom hälso- och sjukvårdslagen tydligt säger att alla har rätt till samma vård så borde alltså saken vara klar. I en uppföljning som nyligen presenterades av Socialstyrelsen visade det sig att många skillnader består, till exempel får fyra gånger fler män än kvinnor så kallad hjärtsviktspacemaker. Men det handlar inte bara om skillnader mellan könen, konstaterar Socialstyrelsen. Det handlar också om var i Sverige man råkar bo. Bara tre landsting (Västerbotten, Gotland och Örebro) nådde målnivån om att ge minst 65 procent av hjärtsviktspatienterna basbehandling med två olika läkemedel, för att minska risken för onödig sjukhusvård, hjärtinfarkt och för tidig död.
För att veta om vårdgivarna i landsting och regioner följer riktlinjerna ska alla i Sverige med diagnosen hjärtsvikt hamna i registret RiksSvikt. Diagnosmetod, behandling, sjukdomstillstånd och annat läggs in där och tack vare det går det att följa upp om riktlinjerna efterlevs. Dessutom går det att använda registret för att förbättra vården, genom att ta efter de lyckade exemplen och överge de mindre lyckade. Kvalitetsregister, där RiksSvikt är ett, kan rädda många liv. Tyvärr är det i dag bara ungefär hälften av alla patienter i Sverige som hamnar i RiksSvikt, trots att registret har funnits sedan 2003. Följden blir att hjärtsviktpatienter deltar i ett postnummerlotteri, där bostadsorten avgör vilken vårdkvalitet de får.
De flesta medicinska studier har gjorts på den så kallat systoliska hjärtsvikten, som är vanligast hos män. Den innebär att hjärtats vänsterkammare har nedsatt pumpförmåga, vilket gör att blodet inte kan pumpas vidare i kroppen nog effektivt. Vid diastolisk hjärtsvikt, som är vanligast hos kvinnor, är vänster kammare inte tillräckligt elastisk, vilket innebär svårighet att fylla hjärtat med blod. Den kvinnliga formen av hjärtsvikt är inte alls så uppmärksammad och de flesta studier har utförts på den manliga formen.
Den absolut viktigaste faktorn för att vi ska kunna rädda livet på fler hjärtsviktpatienter är att de får rätt diagnos i tid. Det finns utvecklade metoder för det, en av dem har införts i Stockholms Läns Landsting, som tillsammans med Karolinska Institutet har tagit fram en särskild checklista för att hitta patienter med hjärtsvikt, som kallas GENAST. Där GE står för ”Genomför EKG”, ”…NAST” står för ”Natriuretisk Peptid vid Andfåddhet, Svullnad och Trötthet”. Natriuretisk Peptid, eller BNP, är ett värde som fastställs med ett blodprov. Den som lider av hjärtsvikt har som regel förhöjt BNP. Om denna enkla metod genomfördes överallt skulle även andelen kvinnor med odiagnostiserad hjärtsvikt kunna minska dramatiskt.
Hjärtsvikt är en folksjukdom och i takt med att befolkningen åldras, samtidigt som hälsan förbättras på andra områden, så blir det en allt vanligare orsak till lidande och död. Vi räknar med att landets alla vårdgivare prioriterar att följa Socialstyrelsens riktlinjer och att klinikerna ser till att alla patienter hamnar i RiksSvikt.
Alexandra Charles, ordförande 1,6 miljonerklubben
Karin Schenck-Gustafsson, seniorprofessor och överläkare i
hjärtsjukdomar på Karolinska Universitetssjukhuset, styrelseordförande för Centrum för Genusmedicin på Karolinska Institutet
Penilla Gunther, riksdagsledamot, KD och medlem i
parlamentariska European Heart Failure Network
