Olydnad mitt i livet

Simone de Beauvoir skrev en gång om hur kvinnan mellan fyrtiofem och femtiofem, när hon är i klimakteriet, hamnar i en omvänd process mot puberteten.

“Många återfinner en hormonell jämvikt och hon är inte längre offer för makter som är henne övermäktiga, hon är i samklang med sig själv. Det tar sig uttryck i en hälsa och en spänstighet som man inte haft tidigare. Istället för att vara den andra kan hon kliva ur sin underordnade roll.”

Ibland får hon höra att hon blivit så argsint och krävande att hon bara bråkar när hon kommer med idéer och förslag. Hennes självkänsla attackeras och det händer att hon börjar förminska sig själv och överlåter åt andra att bestämma hur hon vill bli sedd eller inte sedd. Det är så vi skapar vårt självförtryck. Självförtryck som psykologisk mekanism fungerar så att en människa gör omgivningens sociala och kulturella normer till sina egna så fullständigt att hon finner att de är berättigade, också när de går emot hennes genuina egenskaper och önskemål. Att bli sedd för den man är och vill vara, kräver en del arbete som handlar om att man förändrar bilden som andra har av en själv.

Det är skrämmande att läsa vad den inflytelserika, auktoriteten, engelskan och pedagogen Hannah Moore skrev 1799 apropå en uppfinning som lett till långvarigt självförtryck bland kvinnor och som påverkar än i dag:

“För de vuxna kvinnornas karaktär och lycka är det av enastående betydelse att de tidigt inövat avhållsamhet. I mycket unga år bör kvinnor vänja sig vid att bli motsagda… De bör handledas så att de misstror sitt eget omdöme, de bör lära sig att inte komma med minsta invändning när de tillrättavisas… det är av yttersta vikt för deras lycka i livet att de förvärvar ett eftergivet lynne och ett förlåtande sinnelag.”

Också vår Ellen Key, vars radikala hållning när det gäller kvinnosaken är väl känd, skrev till sin vän Kata Dahlström att hon nog “borde ta det lite lugnare med sina ambitioner.”

“Kära Kata jag kan ju icke disputera med dig vad du vill göra. Men jag har hundra gånger sagt att ditt “arbete” för frågor är av alls ingen betydelse, i jämförelse med hem och barn och deras utveckling och du hinner icke med båda delarna.”

Självklart har motstånd mot den här typen av självförtryck utvecklats under vårt senaste århundrade, åtminstone i teorin och en hel del i praktiken. Se bara på Sveriges offentliga sektor där antalet chefer av kvinnligt kön är mer än 50 procent. Inom näringslivet är dock antalet kvinnor i maktpositioner fortfarande mycket lågt. Men kvinnor i vårt jämställda land får i dag verkligt stöd när de utvecklar ledarförmåga och handlingskraft.

Det är dock uppenbart att vi fortfarande förväntas visa något mindre intresse för makt och inflytande jämfört med de män vi konkurrerar med. Också i dag pågår en andrarangsplacering där de som visar hur de vill bli sedda möts av mer eller mindre tydligt motstånd i form av de härskartekniker som Berit Ås en gång beskrev.”

“Man försöker osynliggöra och förlöjliga kvinnor som tar sig ton, särskilt om de är över 50.”

Men det är möjligt att förändra den etablerade bilden av kvinnor hos omgivningen och verka för att varje kvinna ska bli sedd, inte bara på andras villkor utan också som hon själv vill bli sedd. Det kräver ett arbete, individuellt och tillsammans, att återerövra det personliga ansvaret och vandra vidare. En kvinna som inte får det stöd hon behöver i sin närmiljö går vidare för att utvecklas, skapa och lära mera. Hon skapar egna organisationer och system utanför de etablerade, hon håller sig utanför organisationerna där det inte finns plats att växa. Det är inte sällan jag mött kvinnor runt de femtio som inte längre stått ut med att alltid vara till lags.

Eva betraktades som olydig i bibeln. Liknande berättelser finns också i andra myter. Den så kallat olydiga har inte bara idéer, hon ifrågasätter också. Hon föreslår förändringar, ser och vill rätta till misstag och påpeka fel. För att ifrågasätta orättvisor och bryta mönster krävs att man går emot traditionella och etablerade auktoriteter. I boken “Den nödvändiga olydnaden” har jag beskrivit en av de viktigaste undersökningarna om lydnad och auktoritet, genomförd av Stanley&Migram. Här är några slutsatser från resultaten som kan vara vägledande för den som söker en förändring.

• Att våga gå före och leda förändringen och genom sin handling vara exemplets makt är möjligt, men man måste se till att ha stöd från andra.
• Att gå samman med andra, att vara många som tillsammans driver en fråga är den mest kraftfulla grunden till förändring, och historiskt sett också den framgångsrika vägen. Men den kräver att någon vågar gå före.
• Att förlöjliga auktoriteten och avslöja heliga kor eller skratta åt trollen kan leda till förändring. Man kan också skämta med överheten.

Men man bör alltid vara medveten om vilken politisk verklighet man befinner sig i när man väljer att gå förbi en auktoritet. Är auktoriteten god och inte ond kan dessa förhållningssätt vara framgångsrika när man vill påverka en auktoritet.

Att lämna blir nödvändigt om det är farligt för en själv att stanna inom auktoritetens område. Då väljer man det som kallas den yttersta formen av olydnad, nämligen flykten. Kvinnors förhållningssätt till lydnad och ödmjukhet har förändrats och vi kan nu börja inse att kvinnors självbild är annorlunda än för bara några decennier sedan.

Maria Modig, författare