Meny
När Sony Ericsson presenterade sina nya telefoner ansattes de av en enveten kvinnlig tv-reporter. Hon vill prompt veta varför företaget inte tillverkar några telefoner för äldre. Mobiltelefoner med större knappar.
Det var en befogad fråga. Sverige är på väg att bli ett land av 55+ are och många har problem med att se och att träffa de små knapparna. Här finns, ansåg tv-reportern, en stor målgrupp som Sony Ericsson åsidosätter. Är det klokt?
Sony Ericssons representant svarade att kundgruppen inte hade skrikit tillräckligt högt.
Det var ett dumt svar. Det meddelade nämligen tittarna att Sony Ericsson inte bryr sig om 55+are. Vilket är detsamma som att säga att man struntar i en stor del av de svenska kunderna.
Det verkar också dumt ur affärsmässig synvinkel. Men det är det naturligtvis inte. Vi 55+are, även kallade fyrtiotalister, har genomdrivit en rad samhällsförändringar: ungdomsupproret, 68-rörelsen, utbyggnaden av daghem, förändringen av skolan och utbyggnaden av högre utbildning. Nu arbetar vi intensivt för att få en bättre åldringsvård.
Det är lätt att då också tro att vi är en enhetlig och mäktig konsumentgrupp. Det har jag själv gjort.
Under 1990-talet var jag med och utvecklade en tidning för äldre. Den fick läggas ner ganska snart och anledningen förstår jag nu: när vi passerat en viss åldersgräns, jag gissar att den ligger runt 45-50 år, säger åldern inte längre något om våra intressen.
Vi lämnar trendsfären och slutar bekymra oss över vad som är rätt. I stället köper vi det vi av erfarenhet lärt oss att uppskatta och anser oss behöva. Och det gäller såväl kläder som musik, litteratur, bilar och prylar.
Och där skiljer vi oss naturligtvis åt, även om vi råkar vara födda under samma decennium. Marknadsförarna kan inte längre fånga in oss i sina diagram där de försöker samköra livsstil, ålder, trender och annat. Och även om de skulle lyckas kommer de att misslyckas. Erfarenheten har lärt oss som är 55+ både vad vi vill ha och hur vi ska genomskåda marknadsföringsknepen.
Samtidigt som jag drabbas av denna djupa insikt ser jag ett diagram framställt av Peter Öberg vid Uppsala universitet. Det visar att vi efter att ha passerat åldern 33-34 år både vill vara och känner oss yngre än vad vi är.
En 60-åring känner sig som 45 år, vilket han/hon också skulle vilja vara. Att få den personen att falla för ett marknadsföringsknep som ägnade åt att fånga 60-åringar är naturligtvis dömt att misslyckas. Men 80-åringar kan känna sig frestade. Vilket är en ringa tröst eftersom de är ganska få och dessutom dåliga konsumenter.
Men så småningom kommer naturligtvis en stor grupp att nå både den faktiska och önskade åldern då vi behöver mobiltelefoner med stora knappar.
Då kommer vi att höra av oss. Lita på det, vi är ju fyrtiotalister!
Börje Isaksson, Dagens Industri
