Meny
Osteoporosfrakturer blir vanligare och kryper allt längre ner i åldrarna. I dag räknar man med att varannan kvinna kommer att drabbas någon gång i livet.
Två höftoperationer och fem benbrott – det tog lång tid innan Sonja Rembo nyss fyllda 60 år fick rätt diagnos. Efter en polioskada i unga år har hon inskränkt rörelseförmåga i höger ben och därmed en välkänd riskfaktor för osteoporosfrakturer. Trots det gick det 10 år innan hon fick rätt diagnos. På återbesök ett år senare fick hon besked att hon nu inte skulle behöva bryta sig så lätt.
– Jag blev oerhört arg, inte på läkaren utan på att det faktiskt hade funnits något att göra åt min osteoporos, berättar hon. Det hade inte behövt gå så långt! Detta skedde 1993 och fortfarande får bara en bråkdel av alla patienter utredning, diagnos och behandling.
Någon patientförening för osteoporotiker fanns inte vid den tiden och med ilskans energi bestämde sig den före detta VD-sekreteraren och riksdagsledamoten Sonja Rembo att starta en själv.
– Jag var så upprörd över den nonchalans som sjukvården och dess beslutsfattare visade alla dessa medelålders och äldre kvinnor som led i tysthet – att det gick av bara farten, menar hon.
I år firar ROP, Riksföreningen osteoporotiker, tioårsjubileum. Fortfarande är det alltför få som känner till att det finns framgångsrika behandlingsmetoder och att det faktiskt går att minska sin egen risk att drabbas.
Skelettet en levande vävnad
Skelettet är en levande vävnad som bryts ned, byggs upp och byts ut i en ständig anpassning till de krav skelettet och övriga kroppen utsätts för. Skelettet utgör inte bara kroppens stomme utan fungerar också som en reservoar för kalcium som används av både nerver och muskler för en rad olika ändamål. Under loppet av 10-20 år byter man ut hela sitt skelett. Skelettets ombyggnad pågår hela livet och styrs av olika hormoner men också av mängden D-vitamin och kalcium i kroppen.
Varför drabbas man?
Hos en frisk, vuxen människa finns en naturlig balans mellan nedbrytning och uppbyggnad av benmassa men hos en osteoporospatient är balansen rubbad och nedbrytningen större än uppbyggnaden, skelettet blir därför skörare och får sämre benkvalitet. Risken att drabbas av osteoporos är större när man blir äldre. Med åren får kroppen en sämre förmåga att ta upp kalcium från tarmen, njurens förmåga att omvandla D-vitamin till sin aktiva form minskar också. Kroppen kompenserar genom att hämta kalcium från skelettet i högra grad vilket gör att tätheten och kvaliteten på skelettet förändras.
Ett skört skelett varken märks eller känns och det är först när man får sina frakturer osteoporos blir kännbart. Därför finns all anledning att själv minska risken så gott det går och dessutom vara uppmärksam på benbrott som uppstår efter ett okomplicerat fall.
Vad kan man göra för att slippa drabbas?
– Det bästa man kan göra för att själv minska risken att drabbas av osteoporos är att vara fysiskt aktiv, undvika rökning och äta en varierad kost med bland annat mejeriprodukter och vitamin D, säger geriatriker och överläkare Håkan Sinclair vid Borås lasarett.
Forskning visar att D-vitamin har en betydande roll för ett bibehållet skelett. Kroppen har förmåga att tillgodogöra sig D-vitamin dels när vi äter fet fisk som lax och makrill och dels genom en egen tillverkning i huden med hjälp av solljus. Eftersom solen står så lågt under vinterhalvåret har huden svårare att tillverka D-vitamin under den här perioden. Därför är det extra viktigt att vi vistas utomhus så mycket vi kan och hinner och äter fisk gärna flera gånger per vecka. Livsmedelsverket har nyligen reviderat sina kostrekommendationer och bland annat höjt rekommenderat intag av D-vitamin.
Fysisk aktivitet har minst lika stor betydelse för att bibehålla ett starkt skelett.
Hur vet man att man är drabbad?
– Ett friskt skelett brukar inte gå sönder i samband med att man snubblar på mattan och faller eller halkar på gatan, en sådan fraktur kan därför vara tecken på en osteoporosfraktur, säger Håkan Sinclair.
Den som bryter sig på ett sådant sätt ska absolut ta upp frågan om osteoporos med sin läkare.
Brott på handled, ryggkota och höft är vanliga osteoporosfrakturer, hit räknas även frakturer på övre delen av överarmen och bäckenet.
Den mest typiska osteoporosfrakturen är kotkompressioner, brott på en eller flera ländryggskotor. Något som kännetecknas av en plötsligt påkommen smärta mellan skulder-bladen.
– Varje fraktur i samband med lågenergivåld ska utredas, för att göra en bedömning av skelettets hållfasthet eller styrka krävs att skelettets täthet mäts med hjälp av en bentäthetsmätare. För att kunna göra tillförlitlig bedömning bör skelettet mätas med en så kallad helkroppsmätare, menar Håkan Sinclair.
I dag finns ett flertal helkropps-mätare i Sverige men fördelningen över landet ojämn.
– I vissa delar av Sverige finns alldeles för få helkroppsmätare. Det innebär att många med osteoporosfrakturer inte handläggs på rätt sätt, menar Håkan Sinclair.
Varje fraktur ökar risken för ytterligare frakturer därför är det viktigt att inte negligera en osteoporosfraktur som en fraktur som efter läkning aldrig gör sig påmind igen.
– Det är dessutom aldrig för sent att börja behandla sjukdomen, säger Sonja Rembo.
källa: Sjukvårdsrådgivningen
