Meny
Artikel publicerad på DN Debatt lördag 16 augusti, 2003
Inför krav på obligatorisk köns- och genusperspektiv i läkarutbildningen. Annars avgör slumpen om den läkare som kvinnorna möter på vårdcentraler eller på sjukhuset har tillräckliga kunskaper om kvinnor sjukdomar, hälsa och villkor. I dag fungerar mannen som norm i all vård och forskning.
Hundratusentals kvinnor i åldern 50 plus har nu nåtts av beskedet från forskarvärlden att hormonersättningen fördubblar risken för bröstcancer efter fem år och ökar risken för hjärt och kärlsjukdomar i början av behandlingen.
Hur har forskarvärlden och våra läkare kunnat ge oss så motstridiga besked tidigare? Vi har fått höra att östrogen skyddar mot hjärt- och kärlsjukdomar, och benskörhet, samt att spridda forskningsresultat om ökad risk för cancer inte var helt säkra. Hormon ersättning har rekommenderats som ett bra beprövat läkemedel som håller kroppen yngre lite längre.
Och nu står vi där förvirrade och vet inte rikt vad vi vågar lita på. Gäller de nya rönen alla östrogen preparat eller bara de medel som de brittiska kvinnorna som ingick i studien använde? Och vad visar svensk forskning?
Birgitta Evengård, överläkare vid Huddinge universitetssjukhus , visade på DN debatt 8 augusti hur forskning om sjukdomar som speciellt drabbar kvinnor hindras av manliga nätverk. Kvinnliga forskare får inte forskningsmedel i samma utsträckning som man manliga forskare.
Är den bristande kunskapen om hormonersättning och dess effekter ett resultat av att forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa är diskriminerad?
Att det förekommer skillnader i sjukvårdens bemötande och innehåll för kvinnor och män är sedan länge känt och dokumenterat. Den senaste lägesrapporten om hälso- och sjukvården från Socialstyrelsen påtalar att män inte behöver vänta så länge som kvinnor för att få en tid hos doktorn på vårdcentralen. De får även komma snabbare till specialistläkare.
Socialstyrelsen har nu fått i uppdrag av regeringen att ytterligare sammanställa och analysera könsspecifika uppgifter om sjukvårdens tillgänglighet och kvalitet. Uppdraget ska vara klart och redovisat den 31 mars 2004. Det är bra men vi tror inte att detta uppdrag kommer att medföra de förändringar av vården som behövs för att kvinnor i praktiken ska få en sjukvård som är kvalitativt lika med den vård och behandling som män får.
Risken är uppenbar att den pågående insamlingen av data enbart kommer att resultera i nya rapporter och slutsatser som går ut på att det utifrån tillgänglig statistik inte går att avläsa om de observerade könsskillnaderna är medicinskt motiverade. Om genusperspektivet saknas kommer det alltid att finnas tolkningsutrymme för teorier om att det kan finnas en medicinsk grund till att män får företräde i sjukvården.
Men utöver den rent biologiska könsskillnaden finns det också sociala, kulturella och psykologiska bedömningsskillnader av kvinnor och män. I vårt samhälle har vi olika förväntningar på kvinnor och män och skilda normer. Detta gäller i vården precis som i samhället för övrigt. Och som individer förändrar vi vårt beteende, vårt sätt att vara beroende av vilka vi har omkring oss, läkare, goda vänner, familj och så vidare. Och vårt beteende tolkas olika av vår omgivning beroende på om vi som vårdsökande är kvinna eller man.
Relationen mellan patient och läkare är inte ett möte mellan två jämbördiga parter. Patienten är alltid underordnad och helt beroende av läkarens kunskap och medvetna eller omedvetna inställning till patienten. Det har betydelse om läkaren är en man och patienten är en kvinna, men även kvinnliga läkare kan ha en omedveten könsstereotyp föreställning om kvinnor och män.
Forskning visar att dessa könsföreställningar kan vara en förklaring till att kvinnor får mera psykofarmaka än män. Någonstans djupt i vår kulturs innersta skrymslen har den gamla föreställningen om hysteriska kvinnor överlevt och ibland sticker den fram i torr statistik. Bilden av kvinnlighet passar till skillnad från bilden av manlighet in i bilden av depression, passiv, osjälvständig, dåligt självförtroende, skam och så vidare.
Om kvinnor ska kunna få en kvalitativt lika god vård som män – vilket innebär att mannens biologi inte längre är norm i vård och forskning samt att genusperspektivet blir en självklarhet – måste förändringen börja redan i samband med läkarutbildningen. I dag finns inga centrala mål för läkarutbildningen som gör undervisningen av kön/genus obligatorisk.
Kurslitteraturen utgår vanligen från den biologiskt manliga normen. Den vanligaste undervisningspatienten som beskrivs är en man på 70 kilo. Fortfarande kan nya läkare utbildas som saknar tillräcklig kunskap om kvinnors hjärt- och kärlsjukdomar och övriga köns/ genusaspekter på kropp, hälsa och sjukdom.
Lokalt vid den medicinska fakulteten i Umeå har fakultetsnämnden beslutat att samtliga utbildningar vid medicin/odontologiska fakulteten ska kvalitetssäkras ur ett genusperspektiv. Även Göteborgs universitet är i startgroparna för en liknande satsning. Men händer det något på de andra medicinska fakulteterna? Och vilken genomslagskraft kommer dessa satsningar att få?
När får vi i Sverige centrala mål för läkarutbildningen som gör det obligatoriskt för alla blivande läkare att inhämta kvalitativt lika kunskaper om kvinnor och män? Vem i regeringen har huvudansvaret för denna fråga, utbildningsministern eller socialministern? Och vad gör jämställdhetsministern för jämlikheten inom detta område?
Om läkarutbildningen inte obligatoriskt behandlar kön/genusperspektiv kommer det även i framtiden att vara slumpen som avgör om den läkare som vi kvinnor möter på vårdcentralen och sjukhusen har tillräcklig kunskap om kvinnors sjukdomar, hälsa och livsvillkor. Och förskrivningen av antidepressiv, lugnande medel och sömntabletter till kvinnor kommer med stor sannolikhet att fortsätta öka.
Just nu pågår ett arbete inom Socialstyrelsen med att modernisera kvalitetsföreskrifterna för hälso- och sjukvården i avsikt att tydliggöra vad som gäller. Dessa nya föreskrifter måste lyfta fram genusperspektivet och inte enbart det mera biologiskt inriktade könsperspektivet. Även om vi inte tror på en tydlig formulering automatiskt medför att kvinnor får sina behov helt tillgodosedda så är det en väg att sätta frågan på dagordningen.
Maktstruktur och kvinnors underordning är inga frågor som brukar diskuteras av vårdpersonalen. Det är dags nu för ett jämlikt bemötande och innehåll i sjukvården.
Vi kvinnor måste våga ställa krav. Vi börjar med att kräva svar av ansvariga politiker.
Margo Ingvardsson
Alexandra Charles
Solveig Ternström
