Meny
Både för den som drabbas samt för dennes anhöriga tar livet en drastisk vändning vid demens. En vändning som dock kan bli mildare med kunskap, vård och rätt kontaktnät.
Av Ingemo Bonnier
Besked efter undersökning, begynnande atrofi, hjärncellerna förtvinar. Man vet att när det går utför går det snabbt. Man blir trött av sin sjukdom, man lever på “kom ihåg-lappar”, man tappar ord, glömmer ansikten och namn, blir otålig och irriterad när saker och ting går fel. Livet behöver nu tydliga, dagliga rutiner. Det är svårt att drabbas av demens – eller för den delen även psykiska tillstånd som depressio-ner och liknande.
I dag är människor mera rädda för att drabbas av demens än cancer. Givet är att det är obehagligt med en Alzheimer diagnos som kanske känns värre än mycket annat, det finns ingen bot. Men också för att vi oro-ar oss över att det är så ovärdigt, att slutet blir en förnedring. Att inte kunna fortsätta vara den människa man varit, att bli vimsig, tappa kontrollen, bli en annan. Tystnaden från andra, ensamhet därför att ingen vet hur man ska vara. Rädsla för de aggressiva utbrotten, när orden man vill säga inte kommer ut. Sådan är vardagen för en demensdrabbad.
VAD KAN MAN GÖRA?
Det handlar knappast om ett enskilt födo-ämne eller en viss åtgärd som det påstås i media emellanåt, det handlar om ett mycket bredare perspektiv än så för you can´t blueberry away Alzheimer, som demensspe-cialisten Wilhelmina Hoffman uttrycker det. Men att förebygga och se över sin livsstil generellt och att verkligen ta hjärnhälsa på lika stort allvar som hjärthälsa är en del i det hela. Träning och motion är oerhört betydelsefullt.
DET FINNS HJÄLP ATT FÅ
Saklig infor-mation med kloka råd och tips också till redan drabbade och deras anhöriga är det som behöver lyftas. Inte minst vad man kan göra när någon är anhörig, demens innebär sjukdom som kan drabba människor i olika åldrar från 40 till 100 år. Symptom, behov av medicinsk utredning, behandling och om-händertagande varierar stort mellan dessa åldersgrupper.
Med en demensdiagnos är det väsentligt att få en kontaktperson inom vården, både för den som är direkt drabbad, men också för den som är anhörig. Diagnos, medi-cinering och sjukvård ges i dagsläget via landstinget på vårdcentraler, mottagningar och sjukhus.
Ofta behövs också direkt kontakt med dem som förmedlar omsorgsinsatser, av-lösning, dagverksamhet med mera, och det är kommunen som är ansvarig. Den första kontakten är då biståndshandläggaren. I vissa län finns det så kallade demens-team där hälso-, sjukvård och socialtjänst samverkar, men tyvärr inte överallt. Det finns också, beroende på var man bor i landet, andra stödfunktioner inom kommun och landsting, en demenskoordinator, demens-sjuksköterska med flera. Fråga och ta reda på vad som finns just i din kommun.
Bra hemsidor är www.Svensktde-menscentrum.se som har mängder med utförlig information också med mycket lokal information plus en utmärkt youtube.com. kanal. www.alzheimerfonden.se och www. hjarnfonden.se är andra kunskapskällor.
Patient och anhörigföreningar finns runt om i landet, de håller utbildningar, ordnar stödgrupper och svarar på frågor (Demens-förbundet, Alzheimerföreningen). På vissa orter ordnas träffpunkter som till exempel Alzheimers café/ Café Minnesvärt. En demensdiagnos innebär att vardagsli-vet blir svårare. Svenskt Demenscentrum har tagit fram handböcker riktade just till den som fått en demensdiagnos. Boken går att avgiftsfritt ladda ner från hemsidan www.demenscentrum.se. Anhörigböcker finns också att ladda ner eller beställa från samma sida.
Man behöver olika typer av hjälp och stöd genom demensresan. Olika typer av stöd kan vara dagverksamhet, korttidsboen-de, hemtjänst, avlösning när någon inte kan lämnas på egen hand, och så finns det vård- och omsorgsboenden.
Att ta emot stöd som anhörig är oerhört viktigt för att klara av läget men också för att behålla hälsan. Ingen klarar att vara ensam med demenssjukdom, varken den som fått diagnosen eller den som är anhörig. Ett viktigt råd är: Knyt kontakter och våga fråga andra!
