Meny
Att reagera med stress är människans sätt att klara av en förändring. Som Charles Darwin visade är det inte alltid den starkaste som överlever, utan den som bäst klarar av att anpassa sig till en förändring.
Men hur vet man då när stressen gått för långt? Det finns sju tecken som är klara varningssignaler:
Vid all sorts sjukdom, vare sig det är en förkylning, ett magsår eller benbrott reagerar organismen med en ökad ämnesomsättning, ökad puls och höjt blodtryck. Man har funnit att såväl psykisk som fysisk påverkan ger upphov till i stort sett samma reaktioner. Vid såväl mobbing som lunginflammation försätts en människas hela organism i prestationsberedskap.
Samtidigt som stressen försätter människan i prestationsberedskap så tonas många andra aktiviteter i kroppen ner. Infektionsförsvar, matsmältning, byggande och reparativt arbete skjuts på framtiden och får invänta lugnare förhållanden. Detta är ändamålsenligt så länge inkräktaren eller hotet från omgivningen finns kvar. Men detta har sitt pris.
En organism kan inte gå på högvarv mer än under kortare perioder. Allt det inre arbete som kroppen skjuter upp under stressförhållanden kan inte heller vänta hur länge som helst utan att skada uppstår. Den nödvändiga återhämtningen och den batteriladdning som måste till kräver ungefär dubbelt så lång tid som den tid organismen varit utsatt för påfrestningen. Detta betyder att man måste sova ungefär lika många timmar som man utsätter sig för stressen – och man behöver lika mycket vaken tid då man är fri att ägna sig åt annat än arbete. Den idealiska balansen är 8 timmars arbete, 8 timmars sömn och åtta timmars avkoppling. Då sker återhämtning och inre arbete optimalt och man får bästa träningseffekten av de stressmoment man utsatt sig för.
Utan stress ingen träningseffekt. Men det är viktigt att inse att det är först under den efterföljande vilan som kroppen blir anabol, det vill säga bygger på och utvecklar de funktioner man tränat. Förbättrat minne och skarpare slutledningsförmåga kan man se som ett resultat av detta. Men det är få av oss som lever exemplariskt, och därför tappar vi både effektivitet och livskvalitet. Med ett mer balanserat liv skulle vi alltså inte bara må bättre, vi skulle också få högre IQ, bättre minnesfunktion och troligen leva friskare. Lärandet skulle tillta, både mentalt och kroppsligt.
Men ett övermått av stress försliter och knäcker människan. Ett övermått av negativ stress under en längre tid leder till utbrändhet. Det gör också positiv stress om man inte varvar ner och ger sig själv tid till återhämtning.
Annalkande utbrändhet brukar börja med återkommande trötthet och växande leda inför sådant man tidigare gjorde med glädje. Det fullt utvecklade utbrändhetstillståndet beskrevs redan 1967. Det innehåller tre komponenter:
Man har inom läkarkåren enats om att kalla tillståndet för utmattningsdepression. Vägen tillbaka bjuder ofta på oväntade insikter och de som bearbetar sitt öde grundligt kan bli mognare och klokare med större insikt till livets väsentligheter.
De höga sjuktalen, främst bland kvinnor, har en sammansatt bakgrund. De som sjukskrivs för utmattningsdepression har i regel haft för hög stressnivå under lång tid och inte funnit tid för rekreation och återhämtning. Det finns goda skäl att se över miljön på många arbetsplatser. Men vi måste alla agera, om vi bara lutar oss tillbaka för att se vad arbetsgivare, samhälle och alla specialister kan göra kommer det inte att bli så mycket bättre. Vi måste lära oss att sortera, att säga nej, att rensa bland alla krav. Att lita på sin egen värdeskala är det mest utmärkande draget hos människor som klarat extrema kriser. Det är människor som är sanna mot sig själva och som lägger ner stor omsorg och kärlek på det de sysslar med, de har en födkrok som de ständigt utvecklar och berikar med ny kunskap och nya vinklar. Ett sådant engagemang är en stark motvikt mot utbrändhet.
Till sist, några goda råd för att bekämpa stressen:
(källa; Prosana, text Leif Wallin, psykolog och specialistläkare, redigering Ingemo Bonnier)
