Meny
I Tyskland var hon enda kvinnliga regissör bland herrarna i Bavaria-filmstudios i München. På Sveriges Television blev hon en del av tjejmaffian. Karriären var spikad och framgångarna avlöste varandra på båda sidor av kameran. Däremellan födde hon barn och var mamma. Tidsbristen var konstant. Inte undra på att tillgång till tid numera blivit den dyrbaraste gåvan i Karin Falcks liv.
Doften av nybakade bullar slår emot mig när en strålande Karin Falck öppnar dörren till radhuset i Bromma och bjuder mig att stiga in. Bullarna visar sig inte vara Karins verk utan en gåva från en av döttrarna.
– Någon bagar-Karin har jag aldrig varit och kommer inte att bli heller, säger hon.
Vi slår oss ner och låter stunden styra samtalsämnet.
Nästan genast kommer Karin in på begreppet “tid”, ett ämne som ska visa sig gå som en röd tråd genom hela vårt långa samtal.
– Tidsbundenheten var nästan det första jag gjorde jag mig av med när jag slutade att arbeta. Det fanns en massa åtaganden som varit väldigt stimulerande men där jag nu kände att jag inte gjorde någon nytta och då ska man inte stanna kvar. Det ger bara dåligt samvete. Och dåligt samvete är ingen bra börda. Jag vill kunna ge tid åt andra när dom behöver mig, liksom jag vill få tid själv när jag behöver den.
Karin läppjar eftertänksamt på det nybryggda teet och gör en lång paus innan hon fortsätter.
– I varje ålder, inte bara när man blir äldre, måste man kika inåt i sig själv, fråga sig “är det verkligen det här jag vill eller är det någon annan som drar i trådarna?”
Återigen detta med vidgade vyer, lyhördhet gentemot sig själv och sin omgivning. Nu, mer än någonsin tidigare, säger hon sig inse vilken ynnest det är att fritt kunna prioritera vad som ryms i tillvaron och vad som är viktigt.
– Gränserna har öppnats. Samtidigt tror jag att man i min ålder många gånger låtsas välja bort vissa saker, helt enkelt för att man inte längre klarar av att genomföra dem. Så visst kan stigande ålder vara lika med tvång ibland, men att gräma sig tjänar ingenting till. Grämelsen är lustans värsta fiende!
– Bejaka istället förändring. I regel kommer något nytt spännande i det gamlas ställe!
Karins nuvarande livspartner, Hans Dahlberg, kallar hon för sin “lekkamrat” vilket säger en hel del om deras relation.
– Jag föredrar att kalla honom så främst därför att jag tycker så illa om ordet “sambo”, men visst finns lekfullheten där, bland mycket annat.
Hans verkar också vara utrustad med den egenskap som Karin nyss talat så varmt om, nämligen mod att förändra. Vid fyllda 57 sa han upp sig från sitt arbete som informationsdirektör hos ÖB för att helt kunna ägna sig åt sin stora lust, nämligen att försörja sig som författare och översättare. Hans har nämligen skrivit och publicerat nästan hela livet, men nu ville han göra det med full kraft. Hans böcker hittar man under kod “historia” på biblioteket.
Karins yrkesroll har varit mångfacetterad, om än inom samma verksamhetsområde: televisionen. Karriären var enligt henne själv rätt så spikad. Främst har hon arbetat som regissör och producent, men hon har också haft en mängd programledarroller, många gånger tillsammans med Lennart Swahn, de blev ett radarpar i rutan under många år. Senare var det Karin som gav Lennart regi i succéprogrammet “Gäster med gester” som han var programledare för.
– Framgångarna med den programserien berodde på många saker, inte minst de fantastiska tävlingsdeltagarna och en skicklig charadskrivare, Lars Borgnäs, men också på att Lennart och jag har haft en bra vänskap, som gjorde det lekande lätt att samarbeta.
Karins karriär är onekligen späckad med succéer, dessutom sträcker den sig över flera decennier. Man får intrycket att hon förskonats från många cementerade fördomar kring såväl ålder som kön, inte minst i den bransch hon jobbat i.
– Ja, det har gått framåt hela tiden, jag har inte stått på samma ställe och stampat utan hela tiden fått nya utmaningar, säger hon.
Kollegorna har betytt, och betyder fortfarande, väldigt mycket för Karin. Många av dem hon jobbade med hör till närmaste umgängeskretsen.
– Det uppstår en mycket djup gemenskap och samhörighet när man arbetar så tätt tillsammans som vi gjorde. Vänskapen som då uppstår varar för livet. Vi är två gäng som ofta ses, dels vi gamlingar, 70+, och dels ett yngre gäng, de som är 50-60+ och som vi lärde upp en gång i tiden. Vi umgås både tillsammans och i mindre konstellationer. På TV gick vi under epitetet “tjejmaffian” men det fanns inget negativt i att vi kallades så, det berodde helt enkelt på att vi var en stor, duktig och mycket kreativ arbetsgrupp som råkade bestå av enbart kvinnor.
Karin berättar med stor värme om en jul då det skulle produceras många timmar TV-underhållning, då “tjejmaffian” tvingades jobba i skift, praktiskt taget dygnet runt, för att hinna med. Dan före dan fick de som jobbade i kontrollrummet – bland andra Karin själv – besök av sina jullediga kollegor. Tillsammans med dem skrev de långa inköps-‑
listor och så gav de sig ut på stan för att handla julmat och klappar åt dem som satt fast i jobb, allt för att deras barn och familjer inte skulle bli utan jul.
– Det värmer än idag när jag tänker på hur vi ställde upp för varandra i vått och torrt, säger Karin med ett innerligt leende.
Trots alla roliga minnen saknar hon idag inte jobbet en enda sekund. Hon liknar det vid en trerätters måltid: när desserten serveras börjar man känna sig rätt så mätt.
– När man kommer till desserten börjar man bli ganska mätt.
Valfrihet är ett ord som ständigt återkommer under vårt samtal som lågmält spänner över tankar om alltings existens och förgänglighet, men också över alla val man ställs inför; vilka är möjliga att göra och vilka rår man inte över själv?
Jag har gjort – och gör fortfarande – många medvetna val, men man kan ju till exempel aldrig styra vem man ska bli förälskad i, än mindre vet man varför man dras till en viss person.
Återigen glider vi in på vikten av att ha disponibel tid, att lära sig prioritera, glädja sig åt ynnesten att ha gott om tid med dem man håller av.
– Jag njuter så av att kunna ge – men också att få – tid. Jag värdesätter mitt umgänge, mina vänner, så oerhört. Däremot ger jag inte mycket för mingel och cocktailkonversationer. Jag blir helt enkelt blyg och får tunghäfta i såna situationer. Helst umgås jag i små grupper där man kan föra ett samtal, bli hörd och kunna lyssna till vad de andra förmedlar.
Karin ger ett mycket beskrivande exempel på att stress och tidsbrist kan få förfärliga konsekvenser. Hon berättar om ett telefonsamtal hon fick för många år sedan, det var när hon fortfarande var mitt uppe i sin karriär.
– Väninnan som ringde inledde, sin vana trogen, samtalet med att fråga om hon störde, van som hon var vid att jag inte hade tid att lyssna, vilket jag inte ansåg mig ha den gången heller. Hon frågade då om hon kunde ringa dagen därpå. Det visade sig att hennes man hade dött, en man som även stod mig mycket nära. Det blev en riktig käftsmäll – en nyttig sådan – men det känns än idag olustigt att prata om det.
Närmast på agendan står en efterlängtad månad på Mallorca där Karin och hennes lekkamrat Hans ska möta våren tillsammans.
– Det är viktigt att njuta så länge man har ork och förmåga. En gammal god vän, författarinnan Nanna Lundh-
Eriksson, fick uppleva sin 99-årsdag och hon njöt i fulla drag.
– Du förstår, sa hon, idag har jag varit som Drottningen av Saba. Folk har hurrat, champagnen har flödat och det var som att fukta vit mossa.
– Bättre kan det knappast sägas.
Text: Kristin Rydberg
Fullständigt namn: Anna Karin Margareta Falck
Född: I Säffle, bodde sina första sex år i Karlstad. Fyllde 75 den 6 februari 2007
Bor: i Stockholmsförorten Bromma.
Familj: Livskamraten Hans Dahlberg, barnen Rolf Sohlman, Anna Sohlman och Carolina Falck, bonusbarnet Peter Emanuel Falck, brodern Runo Edström. Allihop verksamma, eller har varit, inom tv.
TV-historik: Tre kronor, Rederiet, Halv sju, Varuhuset, Estrad, Källarklubben med Charlie Norman, Vi Unga, Gäster med gester, Eurovision Song Contest och mycket, mycket mer…
Kuriosa: Inledde sin TV-karriär som scripta åt superregissören Alf Sjöberg på en tv-uppsättning av “Hamlet”. 1975 var hon programledare både för svenska melodifestivalen och den internationella Eurovision Song Contest. Har producerat en av våra mest populära sketcher genom tiderna; “Skattkammarön”, mer känd som “Fia med knuff”. På 75-årsdagen önskade hon sig mest av allt – en toaborste!
