Meny
Möt Pia Johansson, senaste tillskottet i 1,6 miljonerklubbens stjärntrupp.
Mormor hette Betty Persson och arbetade som hattmodist i Åsele. Hon sa “folk köp så mysche’ kläder å ändå klär dom sej så fult”. Det gör inte Pia.
De vackra turkosa färgerna i hennes yllekappa lyser på långt håll när hon kommer gående mot vår mötesplats, café Piccolino i Kungsträdgården i Stockholm. Pia tar en kardemummakaka till sitt svarta kaffe, äter förstrött, det mesta blir smulor mellan hennes tumme och pekfinger. De faller ner på papperservetten och så småningom blir de mat åt gråsparvarna som smitit in i cafévärmen, undan höstvindarna som obönhörligt städar träden utanför från de allra sista löven.
Denna lysande komedienn och skådespelerska säger sig gilla att åldras “eftersom självkänslan, och därmed harmonin, bara växer med åren”. Dessutom förundras hon förtjust över att yngre faktiskt lyssnar på henne numera!
– Själv fick jag några av mina första vuxenpoäng först vid 30 års ålder, när jag blev kattägare. En sufflös på den teater jag då jobbade vid hade fått kattungar och frågade mig om jag ville ha en. Jag minns exakt hur det kändes när jag vände mig mot henne och sa “ja tack, jag vill gärna ha en katt”. Det var stort, det där att jag kunde bestämma helt själv!
Pia lever själv, tillsammans med två katter; 18-åriga Agape, andlig, vis, självständig och mamma till ynglingen Eucharisto, blott 14. Den senare en lätt neurotisk kisse efter att han i sin ungdom tvingades genomleva ett inbrott i lägenheten. Den förmodat bryska behandlingen han utsattes för av tjuvarna har satt livslånga spår.
– Han blir så rädd när någon kommer, samtidigt vill han ogärna frångå sina plikter som husets herre, han vaktar troget dörren och larmar så fort någon är på ingång. Ibland blir han så nervig att han måste ta ut spänningarna på något och det blir oftast hans gamla morsa som får sig en omgång. Efteråt får han ångest över sin elakhet och klagar högljutt över sina egna tillkortakommanden. Ibland känns det faktiskt som de båda ärvt mina gener.
Katter har alltid funnits i Pias liv, inte sällan till stort tröst. Framför allt, säger Pia, slipper den som har katt komma hem till en tom lägenhet, något hon definierar som trygghet.
– Men jag tycker mycket om att vara själv och det har jag gjort sedan jag var liten.
Hon kallar sig Skogsbarn eftersom hon gärna gick ut i skogen på egen hand för att, som hon säger, “prata med stenar och växter”. Hon kände sig trygg där, inte minst på grund av sin barnatro, den som så småningom landade i katolicismen till vilken hon bekände sig för 16 år sedan. Konverteringen var en lång process.
– Jag mötte en katolsk präst, Rainer Carls, och förde många långa samtal med honom som så småningom ledde fram till mitt beslut.
Det tog 4 år innan hon konverterade, hon hade gärna gjort det tidigare men då sa Rainer “man ska inte gifta sig under förälskelsen, man måste veta att det håller först”. Uppenbarligen var han en mycket klok man!
– Jag och några ur min församling brukar stå på Malmskillnadsgatan vissa lördagskvällar och bjuda de prostituerade på bullar och varm drycker, prata med dem om vad de nu vill prata om; smink, ungar eller extrapriser, vad som helst.
Pia berättar att det nästan bara är chokladen som går åt, “som om det söta, varma, lena inger trygghet”.
Kanske förnimmelsen av kärlek…
– En av de här flickorna förmår knappt ta emot det vi bjuder på, hon tycker sig inte ens vara värd en pappersmugg med choklad, så låg självkänsla har hon! Men allt är inte nattsvart, vi möts av både glädje, humor och empati.
En gång stod en psykiskt sjuk man och betraktade dem lite på avstånd, uppenbart medveten om att han inte skulle störa, att Pia och hennes vänner var där för kvinnorna. När de så småningom började packa ihop viskade mannen, knappt hörbart, “snälla, gå inte nu, då får jag ju vänta en hel vecka till nästa gång”.
– DET är verkligen att vara ensam, jag tycker inte att jag är ensam bara för att jag lever själv, jag har massor med vänner och rör mig i många olika miljöer med ständiga, spännande möten, men som ung var jag helt övertygad om att jag skulle ha familj, en stor familj, många barn. Nu är det lite sent för egna barn men det finns ju andras!
Om jag inte hade läst på före mitt möte med Pia – hon fyllde 47 den 16 november – så skulle jag vid det här laget ha sett ut som ett levande frågetecken för hon ser minst tio år yngre ut, liten och nätt, ljusblond och med ögon lika barnsligt nyfikna en tonårings.
Jag läste ett uttalande av Pia där hon ifrågasätter själva innebörden av begreppet lycka, till och med om lycka överhuvudtaget finns. Vad menar hon?
– Lyckan förvandlas, den växer med åren och blir till medkänsla, åtminstone i mitt fall. Barn jagar lyckan i nästa leksak de önskar sig, när vi blir äldre är pengar lika med lycka så att vi kan köpa allt vi tror oss behöva för att bli lyckliga, men den mesta lyckan är ju inte till salu, den får man, den finns här och nu. Dessutom kan det vara så vitt skilda saker som att få äta sig mätt eller ha tak över huvudet i vissa delar av världen, för mig ser den annorlunda ut, liksom den gör för min granne eller min kollega.
Vi filosoferar vidare kring begreppet; att lycka i dag för den yngre generationen främst verkar vara lika med att bli kändis.
– Säkert ett jättejobbigt uppvaknande när de tvingas inse att lyckan inte alls sitter där, att man måste skapa en egen identitet, en självkänsla först, innan lyckan – eventuellt – kommer.
Pia beskriver sin återkommande kvällsritual som en slags snabbspolning av dagen som gått. En kort meditation där hon går igenom händelser och möten.
– Jag blundar och tänker, vilka har jag mött? Har jag gjort något jag ångrar? Om jag gjort det så dröjer jag mig kvar i den tanken. Jag försöker komma på om jag gjort något bra eller om jag gjort någon illa. Om jag har det så försöker jag förstå varför och hur jag kan undvika att göra samma sak igen. Under den här stunden kan lyckokänslan infinna sig, oftast över något trivialt, snabbt övergående
Tvärt emot vad många av oss kanske tror så består Pias karriär inte alls bara av komiska roller.
– Långt ifrån, jag läser till och med dagens dikt ibland, det är ju inte direkt humor. En av mina favoritroller är för övrigt den som cancersjuk kvinna i den Pulitzer-belönade föreställningen WIT.
Pia står ensam på scen i drygt 2 timmar och växlar mellan monolog och spontan dialog med publiken. Pjäsen är remarkabel, inte minst därför att den kvinnliga författaren inte skrivit någon mer pjäs, vare sig före eller efter. Hon sa sig bara vilja berätta just denna historia och så blev det!
– Under arbetet hade jag en mentor, en kvinnlig cancerläkare som just genomgick sin andra cancerbehandling, hon visste verkligen vad hon pratade om på alla plan. Min roll var fantastisk att göra, jag lämnade varje föreställning med en enorm fysisk hunger, ville bara äta, tömd på allt, dränerad men inte nedstämd, en helt unik erfarenhet. Publiken grät medan jag fick energi!
Rollen gav Pia insikt i hur cancersjuka människor tvingas konfrontera sin dödsskräck och bli vän med den eftersom inga alternativ ges.
– Döden intresserar mig eftersom jag arbetar med att improvisera, då måste man övervinna sina fasor, annars går det inte, jag tränar ständigt på att inte vara rädd, främst genom att fokusera på den jag talar till för då glömmer man sig själv och sina rädslor. Jag praktiserar detta även privat, så långt det bara går.
Att träffa en människa som kan vara så rolig som Pia kan, tvingar mig naturligtvis att ställa frågan om vad hon själv tycker är kul. Svaret är, en smula överraskande, arga människor!
– En kolerisk människa kan bli väldigt komisk, i upprördheten blir det ofta rätt tokigt, en som är förbannad tappar liksom hela sin status, blir väldigt basal och säger saker och gör miner och gester han eller hon normalt inte skulle drömma om att göra.
Visst kan ilska få oss att tappa fattningen. När vi ändå är inne på den emotionella avdelningen passar jag på att be om Pias definition av en annan stark känsla som kan få oss tokiga: kärlek
– Kärlek handlar, tycker jag, främst om medkänsla för varandras kön. Mer sådan skulle helt klart minska motsättningarna mellan könen. Vi måste lära oss att högakta varandra, det kanske låter pretentiöst men jag tycker det är ett vackert ord som precis beskriver det jag menar.
Pias slutord får därmed bli två korta men inte desto mindre viktiga: högakta varandra!
Fakta om PiaNamn: Pia Ann-Kristin Maria Magdalena Johansson Lennartsdotter (Maria Magdalena är hennes katolska namn)
Född: 16 november, 1960 i Umeå
Yrke: skådespelare, improvisatör
Bakgrund: Studerade vid Skara Skolscen följt av examen från Teaterhögskolan i Stockholm 1985. Tillhör sedan dess Stockholms stadsteaters fasta ensemble.
Kuriosa: Tog körkort i rödljus- och rondellfria Burträsk, “man fick stanna för låtsasbilar för det kom inga”. Har MC-kort. Tycker hårborttagning med pincett är ett bra tidsfördriv. Rollen i radioprogrammet “På Minuten” består i att låta dom andra vinna.
