Varför är vi så stressade?

Nästan var 8:e vuxen i Sverige har fått antidepressiva läkemedel utskrivet i år. Detta är en ökning med 60% sedan 2006. Ångest och utmattning har gått ned i åldrarna och depression toppar WHOs lista av orsaker till ohälsa. Vad är det som stressar oss idag? Hur känner vi när vi börjar bli överansträngda? Och vad ska vi göra åt det? 

Av Gabriella Svanberg

På mitt jobb träffar jag så gott som dagligen personer som drabbats av utmattningssyndrom. Högpresterande personer som pressat sig hårt under lång tid för att få livspusslet att gå ihop. De som kän-ner hur orken minskar för var dag som går.

VIKTEN AV ÅTERHÄMTNING 

Jag brukar jämföra en utmattad hjärna med en överansträngd lårmuskel. Till skillnad från elitidrottsmannen har vi inte fått lära oss vikten av återhämtning, inte vad som pressar oss, hur vi känner när vi börjar bli överansträngda och vad vi då ska göra. En människa som börjar få svårt att koncentrera sig, få svårt att sova, får sämre minne gör ofta precis tvärtom. Istället för att se det som symtom på överansträngning och vila och släppa alla måsten för en stund försöker vi pressa oss själva lite till, gå upp lite tidigare för att få de där mailen ivägskickade.

VAD ÄR DET SOM STRESSAR OSS?

Stress är kroppens fantastiska system som ska rädda oss i nöden. Det är det biologiska larm som går på av verkliga eller inbillade hot, som sprutar ut kortison för att ge oss tillfälliga superkrafter. Systemet är skapat för akut fara och ska stängas av så fort faran är över. Så fort lejonet försvunnit ska vår kropps kemi gå till normalläge. Hotet idag är dock inte som lejonet som försvinner när det fått sitt byte för kvällen. Det som skulle få oss att faktiskt lägga oss tryggt bakom en buske och andas ut. Det som skulle få våra kortisolnivåer att blixtsnabbt sjunka. Hotet idag är mycket mer diffust och svårhanterligt. Det största hotet idag är det sociala hotet. Hotet att inte räcka till. Hotet att inte vara duktig nog, attraktiv nog, intressant nog, smart nog, att inte duga som chef, som förälder, som vän, som partner. Vi har en naturlig drivkraft till att vilja bli accepterade av ”flocken” då det evolutionärt innebar en stor fara att hamna utanför och då kunna bli ett lätt byte. Rädslan för att inte bli accepterad, att bli utesluten är djupt rotad inom oss och det är idag en konst att känna sig tillräcklig i en tid där man inte längre jämför sig med sina grannar utan med en hel värld.

VAD SKA VI GÖRA ÅT DET? 

De senaste 20 åren har jag jobbat mycket med att försöka förstå fenomenet och vad vi behöver göra för att kunna hantera detta larmsystem som egentligen bara vill skydda oss. Jag har kommit fram till vikten av att lära oss att känna oss tillräckliga vilket är en konst idag inte minst för ungdomar som lever i en värld där man kan mäta sig med alla, där en statusuppdatering kan vara viktigare än verkligheten, där majoriteten säger att de hellre skulle bli av med sin röst än sin telefon. Det positiva här är att hjärnan är plastisk, formbar och har en fantastisk förmåga att reparera sig. Kan vi lära oss konsten att stänga av larmet så har vi goda förutsätt-ningar för att hålla oss hållbara. Vi tränar dessa mentala redskap inom yoga, inom kamsport och meditation och så även inom Acceptance and Commitment Therapy 

(ACT) som är en träning i hållbart förhållningsätt. Här tränas mentala styrkor genom övningar i att stanna upp, i att få distans till sina tankar, att lära sig vad acceptans är, vad meningen med värderingar är samt förmågan att ta steg. Här kallas det man tränar upp psykologisk flexibilitet vilket är förmågan att rikta sitt fokus där det i stunden gör mest nytta. Precis som fotbollsspelaren behöver ha fokus på bollen, kan vi behöva ha fokus på våra uppgifter snarare än på jämförelser med omvärlden, dömande tankar om vår prestation, onödiga orostankar som är helt irrationella, spekulationer 

om inte går att få svar på. Det handlar här om att minimera onödigt lidande, att ha fokus där det gör nytta, där vi får en lagom ansträngning för att växa och utvecklas inom områden vi vill, men samtidigt må bra, vara harmoniska och hållbara.

PSYKOLOGISK FLEXIBILITET

Det är dags att vi börjar tänka lite mer som en elitidrottsman. Som jag ser det behöver vi se över vår kravnivå för vår hjärna. Vi behöver väga in återhämtning för vår hjärna som en självklar del som vi ej ska ha dåligt samvete för, vi behöver lära känna och lyss-na på våra symtom på att hjärnan behöver vila och lära oss konsten att då släppa alla krav och måsten för en stund. Allt detta går att träna upp och med vår plastiska hjärna blir det lättare och lättare ju mer vi tränar på det.

 

 

 

 

                                                                                     Gabriella Svanberg

                                                                    leg. psykolog, specialist i neuropsykologi